Nu står det klart...

Det står nu helt klart att min resa genom barndomen har ansetts vara av tillräckligt svår art för att jag ska få ersättning. De pengarna är som jag skrev tidigare till viss del ett plåster på såren. De sår som ingen ser och som aldrig riktigt läker, men det går samtidigt inte på något sätt att värdera en trasig uppväxt...
Jag har suttit i en muntlig förhandling och försökt berätta för 4 främmande människor om de övergrepp som jag systematiskt utsattes för i ett par av hemmen. Jag trodde det skulle vara svårare än det faktiskt var. Det infann sig en känsla av lugn när jag satt där. Jag tänkte att dessa människor sitter här, inte bara för att avgöra om jag har rätt till ersättning, utan dom sitter här för att faktiskt lyssna på mig!
Att i det läget våga bejaka den lilla flickan i mig och låta henne berätta för dessa äldre vuxna om de svek, psykisk terror, övergrepp som jag varit utsatt för och att få berätta om känslan av total maktlöshet var i sig en befrielse...
Nu är det klart... jag säger som kungen " Nu vänder vi blad och blickar framåt"
Livet är ju det som pågår här och nu... morgondagen vet jag inget om men den kan jag påverka... det som hänt i det förflutna vet jag alldeles för mycket om, och resan jag gjort de sista åren har varit livsnödvändig jag har rotat runt i mitt innersta vänt och synat mitt liv i sömmarna, och allt som jag upplevt och varit med om vet jag nu påverkar mig i många led. Något jag ska tänka på är att jag ska aldrig låta det förflutna stoppa mig från att vara en hel människa, jag ska aldrig låta mitt förflutna hindra mig från att leva i framtiden.

Det är med viss kluvenhet som jag skrivit detta inlägg.

Kluvenheten ligger i frågeställningen...
Ska jag vara glad för ersättningen, då den i sig är en bekräftelse på att jag farit väldigt illa?... Det blir en aning märkligt, lite som att säga, att jag är glad att jag farit illa... Men jag ser ersättningen som väldigt symbolisk, som en liten del av upprättelsen, ett erkännande från staten och jag tillåter mig själv att vara en glad och stolt maskros!



Att vänta på upprättelse...

Det var ett tag sen som jag skrev i denna blogg, den här bloggen var ju ett sätt för mig att få ner på pränt om min barndom, en barndom fylld med erfarenheter som jag vet att jag delar med en del andra som växt upp i en social misär.

I den stora vanvårdsutredningen som gjordes och där många berättade och vittnade om hur deras barndom formligen slogs i spillror, där nu vuxna människor berättade i intervjuer om alla  deras fasansfulla minnen som de haft med sig sedan de var barn och som de sedan under decennier gömt undan, förträngt och säkerligen hoppats aldrig behöva lyfta fram igen.

Den som inte varit med om något liknande i sin barndom kan nog inte föreställa sig ens i sin vildaste fantasi vad man som drabbad går igenom och vilka skador det gör, vilka ärr som lämnas kvar i själen. De som inte har varit med och upplevt något liknande kan nog inte heller förstå vilken inverkan det har på oss som vuxna individer, vilken bild vi har av oss själva hur svårt vi kan ha det i relationer med andra människor.

Brist på tillit och förtroende är nog vanligt förekommande hos oss,  att vi helt enkelt har svårt att lita på att andra vill oss väl... vi blir nog många ggr de som går runt och säger saker som "Ensam är stark" eller "Det som inte dödar det härdar"  De av som vågar berätta och  lyfta fram det nattsvarta från det djupaste av våra inre  är nog bara en bråkdel, men jag hoppas att regeringen är beredda på det stora mörkertal som finns ute i samhället för när allt är klart och de har tillsatt nämnden som ska ta emot ersättningskrav så kommer det nog dyka upp en hel del sargade själar som vill ha lite plåster på såren för åratal av lidande skapat i en mörk epok av det svenska samhällets socialtjänst.

En del som vet om min bakgrund har frågat mig hur man klarar av att vara stark och leva ett bra liv efter en så trasig barndom, jag har egentligen inget svar... skulle ju lite klämkäckt kunna kläcka ur mig "Det som inte dödar, det härdar" men jag vet ju vad mina svagheter är och dem får jag ju jobba med konstant, och jag gör det för jag vill kunna känna tillit och förtroende för andra, jag vill tro att andra vill mig väl utan att ha några underliggande baktankar med vänlighet... jag jobbar på det, det kommer troligen ta hela mitt liv men...

Jag andas.... alltså lever jag!

Mitt i livet... vem blev jag?

Som jag skrev i mitt första inlägg...

"Dem som känner mig väl vet inte allt, och de som inte känner mig har ingen aning"




Jag är idag 43 år, har två vuxna barn. En son som fyller 24 i år och en dotter som just fyllt 19.
Jag har ett jobb som jag trivs med, jobbar som verksamhetschef inom vård och omsorg i ett av Sveriges största privata omsorgsföretag.

Resan hit har inte varit given, många gropar och fällor har jag fått ta mig igenom, somliga har jag undvikit andra har jag fallit i men tagit mig ur med skinnet och livet i behåll.

Vem blev jag, vad blev resultatet av allt som jag har gått igenom...?
Den frågan skulle jag vilja låta andra svara på, men som jag skrev i inledningen så är det få som känner till min bakgrund, och kanske skulle de inte heller svara objektivt om de visste...

Vi hade en gruppövning på jobbet för några månader sedan som gick ut på att man skulle skriva ner varandras egenskaper, här följer några av de omdömen jag fick av mina kollegor:

Trygg
Kompetent
Kunnig
En god lyssnare
Engagerad
Positiv
lojal
Energisk
Lugn

Detta sammanfattar ganska väl den jag är idag, eller som en god vän som jag känt många år sa till mig:
 "Du är nog den mest stabila personen jag känner" 
Han hade då ingen aning om vad jag gått igenom.

Jag tror att man har ett antal val i livet, man kan efter olika givna förutsättningar välja hur man vill vara, hur man vill uppfattas och hur man går vidare efter kriser och trauman.

Min mammas val för att klara hantera livet var alkohol och droger, jag är inte bitter på henne även om hennes val direkt påverkade mitt liv.
Mitt första medvetna existentiella val var att jag aldrig skulle bli som henne!

Mina val har varit att se det postiva i saker som sker, klart att det ibland kan vara svårt, inget gott kan finnas i att bli utsatt för övergrepp genom hela sin uppväxt visst kunde jag ha haft det bättre, men... jag kunde också haft det värre.

Valen finns varje dag, man kan precis som Kay Pollak säger, våga välja glädje... jag vägrar lägga min energi på att må dåligt över saker som jag för egen del inte kan förändra, kanske borde jag gå på psykoanalys och gräva runt i det förflutna och göra klart, tillåta mig att må riktigt dåligt och för säkerhets skull ikläda mig både offerkofta och martyrkappa... men till vilken nytta... blir jag efter det en bättre människa?

Nej jag väljer att vara glad för den jag är... och en smula stolt över att jag befinner mig i livet där jag är, utan allt för stora skavanker i kropp och själ.

Men frågan gnager ibland...
Om jag inte hade haft den uppväxt jag hade... vem hade jag varit då?
Hade jag varit mer framgångsrik som människa, en bättre mamma, mer grundtrygg... ?

Trygghet är en bedräglig men livsviktig känsla som jag vet att jag behöver jobba med.
Att våga känna tillit och känna mig trygg i en nära relation...
Ja, jag är singel och har varit ensamstående förälder den mesta tiden under mina barns uppväxt, så där har jag troligen min kvarstående/bestående "lilla skada" av min uppväxt... men jag har några år kvar att reparera det på.


Jag vill också säga att skrivandet i denna "blogg" har varit renande... jag vet att en del som läser det kan förfasas över hur illa ett barn kan fara men nu vet ni i alla fall att jag mår rätt okej.
Jag skulle vilja veta om någon har förslag på hur jag som överlevare skulle kunna hjälpa andra, för det finns många barn i vårat samhälle som far illa/har farit illa/kommer fara illa.

Jag skulle kunna tänka mig att släppa min historia som bok där en del av intäkten skulle gå direkt till någon organisation som t.ex. BRIS... någon som har förslag på hur och vart man vänder sig... jag har inga ekonomiska förutsättningar att bara trycka upp en bok och ge ut men vill ge tillbaka något till det samhället som inte gav mig ett skvatt, men som kan bli bättre för andra som kommer efter...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Den blomstertid nu kommer... med ängar av maskrosor...


Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.


Om andra nätverk:

Nu börjar sommaren om igen... för de flesta barn/ungdomar är detta en spännande årstid, (såvida man inte är pollenallergisk vill säga).
Den här tiden på året är den tid som förväntningar vibrerar i luften... vad ska hända, vilka betyg ska delas ut i skolorna... hur många studentflak ska välta i år osv... Sommarlovet hägrar  och för de flesta innebär det massa bra dagar med sol och bad, innan man vet ordet av så kommer hösten farande igen med nya förväntningar. Kommer det vara som vanligt är alla kvar kanske kommer det någon ny till klassen i höst osv...

Jag tänkte aldrig så långt under mina uppväxtår, jag hade lite annat att fundera på, och jag var garanterat den som alltid var ny när en ny termin startade.
Det var ju tyvärr så att det inte räckte med att bli omkringskickad till olika boendemiljöer, under skoltiden var det knappast någon idé att skapa någon djupare vänskap med någon för jag visste ju inte om jag skulle vara  kvar.

Vad innebär det för ett barn att ständigt byta skola och miljö?
Tyvärr är det ju en sådan sak som inte har tagits med i beräkningarna i barns omplaceringar. Otrygg uppväxt behöver inte betyda att man måste bryta fungerande nätverk, men det görs i det flesta fall, och det otrygga barnet blir otryggt i alla situationer.

Jag hade inte svårt att få vänner men jag hade inget intresse i att behålla dem.
Det fanns ju ingen större anledning. I vuxen ålder så har jag kämpat mer för att hålla kvar en upprättad kontakt med de vänner jag har.
Det är precis som jag skriver... jag får kämpa mer, det går  inte per automatik jag kan glömma bort att höra av mig inte tycka att det är viktigt att de hör av sig etc... jag vet ju var dem finns och de vet var jag finns, men den gamla känslan av att det kvittar finns hos mig och är ibland svår att mota undan.
Det som också är tråkigt är att jag inte har några nära vänner eller sådana som man brukar kalla för barndomsvänner,  sådana  som har funnits med sen skolåldern... Kanske har jag fel, men jag tror att många andra har det, men inte jag, hur skulle det gått till?

Utöver detta bytande av skolor så var det andra saker som man blev avbruten med, som t.ex. aktiviteter som hade med fritiden att göra och de kontakter man hade knutit där. Ett barns nätverk är ju inte endast knutet till den familj den är placerad hos, och det nätverket behöver också lyftas när det blir tal om omplacering för det är förkastligt att slita upp barn från de delar av nätverk som är fungerande, önskvärt vore att få ha behållt lite av mina fungerande delar i nätverken genom uppväxten.


Historien i ett stycke i kronologisk ordning

 Här kommer ett jätte-inlägg med historien i kronologisk ordning så att det blir lättare för nya läsare att läsa.

 

 (Mask)-Rosbarnet i mig!



Välkommen att läsa om mig, och om det liv jag levde som liten.
Ett litet barn i en värld där vuxna var stora människor som svek och där förtroende och tillit inte var något som överhuvudtaget existerade.

Att jag väljer att blogga om det som hänt i min barndom är för att jag vet att detta fortfarande pågår, och ju fler som berättar sin egen historia ju mer uppmärksammade blir omgivningen på hur barn har det när de blir omhändertagna av samhället.

Bilden i headern är det första fotot jag överhuvudtaget har på mig, det fick jag när min mormor gick bort för ca 10 år sedan. När hon gick bort var jag drygt 30år och jag hade innan det inte en enda bild på mig själv som liten.

Skulle väl tro att jag på den bilden är ca1½ år och jag tror att det stämmer ganska bra i tiden med det jag ska berätta om i denna blogg. 

I mitt nästa inlägg ska jag berätta om hur allt började, året är 1967.


 

Bakgrunden till min historia, år 1967

Dem som känner mig väl vet inte allt, och de som inte känner mig har ingen aning.

Jag hade en tanke för några år sedan att kontakta vanvårdsutredningen för att få komma på en intervju, men jag hade just då en hel del annat som stökade runt i mitt liv så en sådan genomgång hade nog fått mig att krascha helt, det jag ska lyfta upp till ytan kräver styrka och en förmåga att hålla en viss distans.

Men mitt behov av att ändå få berätta ledde in mig på tanken att skriva en bok. Jag påbörjade en berättelse men jag kom bara ett par kapitel sedan har den blivit liggande, den är som ett monument över mitt liv, lösryckta delar som inte kommer ihop till en helhet.

En i stunden bra ingivelse som inte leder till något resultat, ett ytterligare misslyckande med att reda ut vad som är jag och vad som bara är en rad olycksaliga händelser.

Tankarna har gnagt mig, vem ansvarar egentligen för ett barns uppväxt i kärlekslöshet och misär… ett barn som är omhändertagen av de sociala myndigheterna och som alltså befinner sig i samhällets vård... tog samhället sitt ansvar?

Det finns delar av min uppväxt och saker jag varit med om som jag inte berättat för en levande själ, saker som inget barn borde ha fått gå igenom, om vuxna som svek och om mörka upplevelser som jag för alltid bär med mig.

Jag har som vuxen förstått att skulden inte var min, bara det var en befrielse i sig.

Historien börjar
Jag föddes hösten 1967. Mina föräldrar hade skilt sig tidigare under året. Min mamma fick vårdnaden om mig men var inte kapabel att ta hand om sig själv eller ens tillgodose sina egna behov.

Det kom ett larm till socialtjänsten från det daghem jag gick på, enligt anmälan hade jag blivit hämtad på dagis av lite olika mer eller mindre spritpåverkade män.

Det som då kallades Barnavårdsnämnden ryckte in och resultatet var ett omhändertagande av mig när jag var ca.1 år.

Detta var startskottet på en helvetesuppväxt...

 

Följ med till nästa inlägg, kommer inom kort.

 

Mina två första år...

Fortsättning...

Nov 1968- maj 1969

I november 1968 blev jag omhändertagen av de sociala myndigheterna. Daghemmet jag hade plats på hade som sagt larmat myndigheterna eftersom det med stor sannolikhet var så att jag for illa på något sätt.
Jag blev hämtad på dagiset av diverse spritpåverkade personer och på den tiden var det kanske inte så noga vem man lämnade ut barnen till, ibland kunde det även hända att jag inte blev hämtad alls.

Min mamma hade ju allvarliga drog & alkoholproblem hon var på inget sätt kapabel att ta hand om mig, även om hennes vision var att lyckas med det så gick det ju inget vidare. Efter omhändertagandet blev jag placerad på ett barnhem där ”förvarades” jag i ca.6 månader dvs. till maj 1969  min mamma var under den tiden fast i sitt missbruk av alkohol/droger hon levde inte på något sätt ett hälsosamt liv, hon hade dessutom tidigare blivit av med sitt arbete samt då även sin tjänstebostad.



Maj 1969-september 1969
Min mamma fick tillbaka mig i sin vård, hon hade lyckats få kontrakt på en lägenhet i Göteborg och flyttat dit med en man, vi kan kalla den mannen för DB.

DB var inget bra sällskap för min mamma, han var troligen inte en bra "fadersgestalt" heller.
Han hade ett gediget brottsregister, hade under de senaste 5 åren blivit dömd och straffad för otukt, grovt narkotikabrott, olovlig körning, olaga tvång etc. Han fanns med i diverse brottsregister sedan 1964 och hade ett par tre domar/år som han avtjänade inom sluten psykiatrisk vård på bland annat Sidjöns mentalsjukhus.

Redan här kan man klart ifrågasätta omdömet hos dem på barnavårdnämnden som tyckte att det var lämpligt att återigen placera en 1½ åring i den miljön!

I journalen från socialtjänsten kan man läsa följande:

”I maj månad fick fru J hem C från barnhemmet i Stockholm, och mor och dotter hade en underbar tid tillsammans, 24 juli placerade fru J dottern C hos före detta fästmannen för en tids semestervistelse.”

Verkligheten:

Min mamma hade i samband när hon blev gripen för narkotikabrott i juli månad placerat mig hos bekanta till henne i Rönninge hos ett par som var bekanta till min mamma. (en f.d. fästman och hans nya fästmö) huruvida vi verkligen hade haft en underbar tid tillsammans under de 2 månaderna som jag var hos henne innan hon blev gripen kan jag inte uttala mig om, men troligtvis var det långt ifrån så idylliskt som journalanteckningar vill påskina.
Min mamma blev som sagt gripen och i september föll domen, 2 års fängelse för grovt narkotikabrott som hon skulle avtjäna på Hinseberg. Men jag befann mig i tryggt förvar hos hennes bekanta utanför Stockholm, eller var det så tryggt egentligen? Nej, så klart inte...

Det ska jag berätta vidare om i nästa inlägg... fortsättning följer.

 

De kallar oss maskrosbarn...

Forts...
September 1969-september 1971

Jag var nu åter ett fortsatt föremål för utredning hos socialtjänsten. När kännedom om min mammas leverne blev klart för dem (som om att de inte redan visste det) var ett omhändertagande ett faktum.

Jag var nu alltså placerad i ett "fosterhem" utsett av min mamma, men till saken hör att hon nog inte hade det bästa omdömet, paret bestod av mannen R och hans fru G och de bodde i Rönninge.

Dem från socialförvaltningen som gjorde rutinbesök hos fosterföräldrarna i Rönninge tyckte att det verkade vara en bra placering och att jag verkade må bra på alla sätt.

Men R och G hade inget intresse i att ha mig kvar boende där, dem hade bara ställt upp och gjorde snart klart för socialen att de inte ämnade ha mig kvar på någon permanent basis. Min mamma hade ju slängt dit mig säkerligen vädjande om att de ska ta hand om mig, för själv hade hon ju hamnat rejält i klistret hon visste ju själv med all säkerhet åt vilket håll det barkade.


Byråkratins kvarnar hade ju under tiden malt på och kommit fram till att det inte var aktuellt med någon återflytt till min mamma då hennes förmåga att ta hand om mig hade bedömts som obefintlig, ja vad annars min mor befann ju sig nu i eget samhällsförvar...

R och G möjliggjorde träffar med min mamma genom att åka med mig till Kvinnofängelset Hinseberg och hälsa på henne där, dessa träffar var enligt socialtjänstens journaler enbart väldigt kaotiska och uppslitande och upphörde efter hand.

I juli 1971 Klargör paret från Rönninge att dem inte klarar att omhänderta mig längre, enligt journalanteckningar saknade dem någon som helst kompetens att ta hand om mig med de behov av trygghet som jag så väl behövde, enligt journalen så lekte jag inte med andra barn, jag var rädd för andra barn, vågade inte gå ut själv…

Jag var enligt dem sent utvecklad, hade nyligen börjat tala med hela meningar och var inte varit särskilt intresserad av att leka, rita eller annat som barn normalt gör i den åldern. Detta tyckte fostermodern var mycket märkligt och hon klarade inte av det utan blev bara ytterst irriterad.
Den enda som jag lekte med vid den tiden var deras biologiska barn och av dem fick jag mest ta emot stryk.

Nu var det enligt dem på tiden att det hittades ett annat hem till mig och sökandet påbörjades…


Mina första 4 år i livet har här passerat, samhället har redan hunnit svika mig 5 ggr.

1) Min mamma fick vårdnaden från början, utan tillsyn eller något stöd när det redan var vida känt att hon hade pågående alkohol & drogproblem.

2) Placerad på barnhem i ½år

3) Återigen placerad hos mamman trots att hon har kvar samma problematik samt att hon nu har träffat mannen med det gedigna straffregistret.

4) Mamman tillåts efter att ha blivit gripen för narkotikabrott att placera mig hos ”bekanta” till henne.

5) De låter mig bo där i 2 år utan att utreda om det är en lämplig placering, och utan att skyndsamt agera då det kommer dem till känna att paret inte är intresserade av att ha mig där.

Forts följer...


 De kallar oss maskrosbarn, barnen som växte upp under otrygga förhållanden. Jag är ett sådant maskrosbarn, jag har överlevt alla typer av försök till utrotning Pröva att lägga asfalt över mig och jag kommer att ta mig igenom och stolt stå där och lysa som en sol


 

Kan man reklamera minnen?

 

Forts...
Socialtjänsten jobbade vidare med att hitta ett fosterhem åt mig, paret i Rönninge ville inte ha mig kvar, och min mamma var ute ur leken vid det här laget, hon hade avtjänat sitt straff klart men var inte ens i närheten att kunna axla någon modersroll. Här följer en liten sammanfattning av livet jag levde från att jag var 4 tills jag blev 9½ år.

September 1971- juni 1977

Ett par utanför Åtvidaberg blev nästa familj, de kom och hälsade på i Rönninge i mitten av september, och det besöket hade avlöpt väl. Paret i Rönninge ville att jag skulle vara kvar och fira min födelsedag där, men de nya fosterföräldrarna slog larm till Socialtjänsten att det inte stod rätt till där. De berättade för socialen att mannen R hade luktat sprit och dem hade behandlat mig som en möbel, jag var väldigt strykrädd och hade ett stort blåmärke i ansiktet.

Beslut togs om en snabb överflyttning, så den 25 sep. flyttade jag till den nya familjen, jag fick byta namn de började kalla mig vid mitt andranamn, det var för att markera att det var en nystart...
De hade redan erfarenhet av fosterbarn och hade i det läget ett par fosterhemsplacerade äldre killar boende hos sig, de hade inga egna barn.

Den första tiden där minns jag ju inte så mycket av, vi bodde långt ute på landet i ett stort hus som hade varit en gammal skolbyggnad som de höll på att renovera. Mitt ute på gårdsplanen stod en enorm ek som säkert var närmare 300 år gammal.  Enligt journalanteckningar så ska min biologiska mamma ha hälsat på mig när jag fyllde fyra, d.v.s. ca 1 vecka efter att jag flyttat in i den nya familjen. Detta besök ska ha avlöpt ganska okej men efter det blev jag underligt nervös. Jag började skrika och kissa på mig både dag och natt.

Detta gjorde att vidare besök från biologisk moder avstyrdes tills läget skulle bedömas som mer stabilt.

Mina egna första minnen därifrån är väldigt fragmentariska, jag minns att vid något tillfälle så åkte en polisbil förbi ute på vägen, jag lade mig under ett bord hysteriskt rädd och bara skrek för jag trodde dem var ute efter mig… jag var 4 år.

Mars 1972

Utdrag från journalanteckning.

Samtal med Fostermoder B

Fosterbröderna är mycket angelägna om henne och hon är också mycket noga med dem. Hon har lärt sig skälla ut dem om någon gör henne emot. Hon kan vara ganska blyg emellanåt men spelar gärna upp sig när det kommer främmande. Då blir bröderna avundsjuka på henne och ger sig på henne. Fosterföräldrarna uppfattar henne som mycket intelligent. Hon är mycket angelägen om att lära sig bokstäverna. Modern har inte hört av sig sedan Jul, M blir alldeles förskräckt bara hon hör ordet mamma. När någon frågar efter mamma blir hon alldeles stum och vit. Hon sängväter när hon blir rädd och detta har pågått sedan mamman för första gången hörde av sig. Dessutom så har hon helt plötsligt uttalat sig som att ”R är full” Förre fosterfadern ringde några ggr före jul men har sedan inte hört av sig… 

Jag bodde hos denna familj mellan 1971 och 1977, dem hade som sagt två äldre fosterhemsplacerade killar, runt den ena av dem var det en hel del stök, det såg säkert väldigt bra och idylliskt ut på ytan. Men sanning och säga så var det en hel del som inte var okej under åren där.

Den ena utav mina fosterbröder fick 1975 flytta efter vissa oroligheter som han hade skapat i familjen, jag har bara fragmentariska minnen men det finns vissa saker som jag minns och däribland att han vid ett antal tillfällen försökte förgripa sig på mig, hur långt det gick kan jag inte svara på, jag liksom stängde av, jag vet inte heller om det överhuvudtaget var något som någon uppmärksammade eller om det kan ha varit en del av orsaken till att han fick flytta, jag har valt att inte spekulera i det.

Det som ändå började ganska bra började strax spåra ut...
Fosterföräldrarna fick 3 st. biologiska barn i tät följd, detta hade till följd att det ställdes större krav på mig som barn att anpassa mig till den nya situationen med massa småbarn att ta hänsyn och förhålla mig till.

Jag hade ett alldeles för stort ansvar att utföra en mängd olika hushållssysslor, diska, hjälpa till med tvätt, passa småbarnen i ansvaret ingick också att gå till närmaste gård några ggr/vecka. En bondgård ett par kilometer bort där vi hämtade mjölk och ägg. ·
Bonden Svensk (tror han hette så) var ett riktigt äckel, han drog sig inte för att så fort tillfälle gavs lura upp en liten flicka på höloftet under förevändning att få visa kattungarna som fanns där… kan ju säga att det fanns inga kattungar bara en kladdande gubbe som luktade illa av snus och gödsel!

Han ville gärna att den då 6-7-åriga flickan (jag) skulle klappa på hans kön precis som hon skulle ha klappat på en kattunge, jag försökte slippa att gå dit men vågade/fick ju inte säga vad som pågick, så det var bara att fortsätta att göra sin plikt och hoppas att bondfrugan skulle vara den som man träffade på istället.

Idag skulle man kallat en sådan gubbe för pedofil och ett barn i den åldern skulle vågat säga något, men för 35 år sedan pratade man inte om pedofiler... men de fanns!

Fosterföräldrarna hade inte mycket ork och engagemang till övers utöver att ta hand om sina egna barn. Fostermodern drabbades dessutom efter det sista barnet av en depression som gjorde att hon blev inlagd på psyket under en period, då fick jag bo ett tag hemma hos en klasskamrat.

Paret hade redan 1975 planer på att avsluta sitt fosterföräldraskap, det var i den vevan som de fick avsluta placeringen på an av killarna som bodde där, dem ville i den vevan på något sätt bli betygsatta av socialtjänsten.


”om betyg toppen-föräldrar så skulle de fortsätta om medel-bra skulle de lägga av”.

De fick ingen bedömning men fortsatte ändå.

Det fanns kanske måhända en vinst i att ha fosterhemsplacerade barn där som var lite äldre än de egna som kunde hjälpa till med allehanda hushållssysslor, i journalanteckningar från hembesöken kan man läsa att jag var väldigt villig att vara till lags och hjälpsam på alla sätt, bedömning gjord i ett positivt ordalag.

Men jag skulle nog säga att jag mer eller mindre var utplånad som barn, rädd för att inte vara till lags vare sig det gällde en sjukligt nervös och skör fostermamma eller Bonden Svensk som fortsatte med sitt pillande och sina hot.

April 1977

Fosterföräldrarna inser nu att deras familjesituation så markant har förändrats och beslutar sig för att avsäga sig fortsatt fosterföräldraskap och diskussioner förs om hur en omplacering lämpligast ska gå och hur fort det kan ske… "Dem ville kunna planera sin sommar".

När det gäller min syn på deras förmåga så hade de säkert mycket god vilja och bra kompetens att ta hand om de utplacerade barnen, men de utplacerade barnens behov + deras egna tre barn som kom i tät följd blev övermäktigt för dem att hantera…

Jag var nu 9½ år

Här har ytterligare 5½ år av ett barns trassliga liv passerat…

Jag har på dessa år fått lära mig att vuxna sviker och gör saker som man som barn inte ska vara utsatt för. Från dessa år har jag mina allra första minnen, och jag väljer själv att försöka minnas de bra sakerna. Hur jag lärde mig simma, cykla, åka skridskor, paddla kajak, börjat i skolan, lärt mig läsa etc.…
Men de andra mörka minnena finns med mig och kommer ibland upp till ytan, utan att jag ber om det. Jag vet att det är en del av min barndom som jag bär med mig, för alltid... och mörkare skulle det bli.

 forts. följer...


Minnen är inget man själv väljer, delar av hjärnan väljer vad som ska finnas kvar och vad som ska raderas, men raderade filer kan återskapas, det räcker ibland bara med ett litet ord, en doft en melodi så återskapas den sekvens man trodde var borta för alltid... Vissa minnen borde man få reklamera!


 

Detta barnet det ska vandra från den ena till den andra.

 

När fosterfamiljen i Åtvidaberg inte längre orkade med rollen som duktiga fosterföräldrar och föräldrar till tre egna så fick socialtjänsten skyndsamt skaka fram en ny placering. Vad de missade i detta läge och säkerligen fortfarande i så kallade familjehemsplaceringar är att om det blir nödvändigt med omplacering och det inte är av yttersta vikt för barnet att komma bort från skadlig miljö och dess omgivningar så borde en omplacering lämpligen ske i närområde för att barnet ska slippa bryta upp från allt, skola invanda miljöer vänner etc... Fråga mig jag är van vid ett antal omplaceringar... (låter ju som man pratar om en hund)
Jag har inga vänner kvar från skolåldern, inga "barndomsvänner" haft ett helvete med alla mina skolbyten etc...
Men nu kör vi vidare...··

 

Juni 1977-Januari 1980

Flytten till nästa familj slutade i Motala, en familj bestående av makarna G och deras 4 barn varav två var utflyttade och två bodde hemma. När dem blir utvalda till fosterfamilj så bor dem i ett stort hus på landet med massa djur. En riktig idyll med kaniner en ponny hund och allt man som barn kan önska sig. Dock ska tilläggas att redan 2 månader efter placering så har hela familjen flyttat in till stan pga. fostermoderns allergi.

Den första tiden där minns jag som positiv, jag och deras yngsta dotter var jämngamla och vi fann varandra ganska snabbt. Efterhand börjades det dock att göras åtskillnad mellan oss. Här kan man även läsa i de journalanteckningar som hade förts hos socialtjänsten efter de samtal som varit med mestadels fostermodern, att jag krävt för mycket och att det inte fungerat med fördelningen av uppmärksamhet att jag har krävt och fått mer uppmärksamhet än vad de har gett sina egna barn etc. detta hade resulterat i att fostermodern känt sig otillräcklig…

Man kan väl säga att mitt livs största helvete började i Motala, när deras egen känsla av otillräcklighet och rädsla för att på något sätt försumma den egna dottern började växa så gjorde de allt för att trycka ner mig och få mig att känna mig värdelös, oönskad och totalt hopplös.

Jag var den man kunde skratta åt, peka finger åt, dumförklara och förlöjliga, jag fick allt oftare veta att jag skulle passa mig jävligt noga annars kunde jag få flytta därifrån jag var inget!
Ingen ville ha mig och det borde jag ju begripa för jag var ju bara en jävla fosterhemsunge, det fanns ingen hejd med hur mycket verbal skit jag fick ta, dag ut och dag in fick jag veta hur värdelös jag var.

Detta gjordes ju klart även för de skolkamrater jag hade, "G" min jämnåriga fostersyster baktalade mig och gjorde allt för att jag inte skulle ha några vänner kvar.

Nåde mig om jag sa något om detta när de kom från socialtjänsten för att göra hembesök… då bakades det bullar och bjöds på kaffe, och jag satt mest tyst i de möten som var…

Fostermodern drack periodvis mycket och paret bråkade en hel del om detta, han kunde ibland på kvällarna stå och hälla ut flaskor med sprit i slasken och hon vart vansinnig gapade och skrek bakom… och skyllde högljutt sitt drickande och sina dåliga nerver på mig, mannen sade inget suckade bara och höll henne undan från sig medans han fortsatte med att minimera mängderna av tillgänglig dricka. 

Sedan så fort han gått iväg rotade hon fram en ny flaska ur skafferiet som hon klunkade direkt ur, jag kan fortfarande höra knarret från skafferidörren rotandet bakom mjölpåsar och annat, metallkorken som snabbt och vant snurrades av och sen ljudet från klunkarna när spriten lämnade flaskan... metallkorken på igen och knirret från skafferidörren när den stängdes...

När hon hade druckit blev hon ännu värre än när hon var nykter, ibland kom hon in i ett stadium av ångerfullhet och då fjäskade hon och skulle kramas och lovade att allt skulle bli bra. Det skapade endast stor ångest hos mig då det antagligen väckte något gammalt minne till liv från min biologiska mammas konstanta fyllor.

Detta tillfälliga fjäskande följdes oftast av dagar då allt vart ännu värre...

Hur får ni veta i nästa inlägg...

 

Psykisk terror, eller en käftsmäll?

 

Min tid hos familjen i Motala kan beskrivas med två ord "psykisk terror" kanske hade det varit bättre om misshandeln hade skett med ett par knytnävar i ansiktet om dagen då hade det synts och någon hade kanske förstått hur illa jag for och reagerat snabbare. 
Att jag behövde trygghet kärlek och omtanke var ju inte på något sätt konstigt efter den start livet hade gett mig.
Att den familj som var utsedd att tillgodose mig en del av de behoven gjorde tvärtom var illa, att socialtjänsten inte uppmärksammade det hela var värre...

Psykisk terror del 1

De avslutade alla mina sociala aktiviteter i och utanför hemmet, jag fick inte ens äta middag med familjen. Jag var tillsatt att diska och det var varje kväll när familjen åt middag så fick jag stå och diska ett berg av disk
Det var samma diskberg dag efter dag som växte för var dag som gick…

Förklaringen till att det var så mycket disk var att jag hade slarvat dagen innan och fick diska om det… + det som var dagen innan det + det som var dagen innan det osv. Medan jag stod och diskade så plockades det fram ”smutsig disk” ur allehanda skåp i köket så diskbänken blev helt överfylld.
Jag trodde på allvar att jag skulle bli knäpp under tiden jag diskade kontrollerade jag varje sak massor med ggr för att säkerställa för mig själv att den var helt ren, men vad hjälpte det alla saker stod där dagen efter i alla fall.

Efter timmar med disk ibland var jag inte klar förrän runt 23 o var det riktigt illa så var klockan efter midnatt, så fick jag äta smörgåsar som hade gjorts i ordning till mig. (jag fick ju inte längre äta middag med familjen)

Dessa smörgåsar bestod ibland av gammalt mögligt bröd då kunde det ligga 5-10 smörgåsar på ett fat och alla skulle ätas upp. Gammalt bröd med gammal leverpastej, är inte en lyckosam kombination. Jag får idag nästan kväljningar av vissa saker som jag kan förknippa med den här tiden.

Jag fick inte gå från bordet förrän allt var uppätet. De satt oftast och tittade på tv med uppsikt över matrummet, jag satt många kvällar och grät, men jag vägrade bli knäckt jag satt och intalade mig själv ”Det är inte jag som är galen det är dem”!  Om jag försökte ”smuggla” bort en del av smörgåsberget och kasta så hade de rotat fram dem i soporna och lagt upp dem på tallriken dagen efter...

Varje dag var ett möte av en dag med nya galenskaper...

Jag berättar mer i nästa inlägg.


Det är sällan blåmärket som kan sminkas över och som bleknar efter hand som svider mest, utan orden som piskar ens inre och bryter ner det egna jaget tills inget finns kvar att se och förmedla...


 

 

Smärta var bara en känsla... en av alla.

 

Forts...

Det är svårt att veta vad som var det värsta hos denna familj, antagligen att de på så kort tid hade förvandlats från att vara hyggliga människor till något som i ett barns ögon kunde vara närbesläktat med ett gäng monster. Nu var jag väl stor nog att veta att det inte fanns monster, men vad skulle man tro.

Under denna tid utvecklade jag ett litet tillfälligt självskadebeteende, jag satt många gånger på kvällarna (med de äckliga mackorna) och bet mig så hårt i kinden att det gick hål, sedan fyllde jag muggen jag hade haft saft i med blod som jag sedan sköljde ut, det var som att jag var tvungen att tillfoga mig själv skada och smärta för att känna att jag faktiskt levde, ·
Den psykiska terror som jag utsattes för innehöll andra små pikanta saker som de frekvent roade sig med t.ex.

  • Droppa vatten på mig när jag sov (jag låtsades sova vidare)
  • Ställa fram klockan medan jag satt och åt mina smörgåsar för att få mig att tro att det skulle ha passerat flera timmar medan jag satt där.
  • Tvinga mig att dricka kokhett te på morgonen till frukost, under tidspress. (fina brännblåsor i munnen ger det... som man ju sen förvisso kunde bita sönder)
  • Gömma mina saker, för att låta mig leta och tro att de var borta, o sen lägga fram dem väl synliga och låtsas som de legat där hela tiden. (skapade tillfällen att få förnedra och dumförklara mig)
  • Dom såg till att deras biologiska dotter hade allt hon behövde i klädväg, hygienartiklar etc. jag hade/fick inget.
  • Massa andra saker som jag förträngt… det var så mycket galenskaper så det bästa sättet att överleva var att stänga av!

Jag behöver väl inte ens säga att jag under denna tid inte hade några som helst förmåner eller fick några basala behov tillgodosedda, jag försökte sköta skolan men jag var samtidigt den där konstiga underliga flickan som inte ens hade rena och hela kläder.
Jag kunde gå ut ibland mitt i natten och vandra runt i timmar bara för att komma ut från galenskaperna, så det var ju inte underligt att min skolgång blev lite lidande...


Så många liv man kan förbruka i kampen att som barn överleva, att bara leva var ju en omöjlighet. 


 

Fri från galenskaperna!

 

Forts...
Här kan man ju börja fundera på varför inte omgivningen eller socialtjänsten reagerade och agerade, jag kanske inte signalerade tillräckligt starkt hur dåligt jag faktiskt hade det, vågade inte yttra ett ord till någon om den terror jag var utsatt för. Så vad fick då socialtjänsten höra?

Fostermodern gjorde gällande till dem att de hade det väldigt jobbigt med mig och att det inte var fungerande, hon hade blivit sjuk och mådde inte bra av att känna sig otillräcklig jag hade enligt hennes utsago blivit så underlig och tagit avstånd från familjen.

Jag hade enligt henne upphört att vilja var en del av familjen och ställt mig utanför vägrat vara delaktig i aktiviteter etc.  Det var vad hon sa till socialtjänsten, de kopplade in kuratorer och PBU.
Jag vägrade att prata med dem, eller rättare sagt jag vågade verkligen inte yppa ett ord om vad som föregick.

Jag visste ju att det skulle bli bra bara jag kom därifrån, men att säga som det var skulle kanske orsaka mer bestraffningar om jag inte blev trodd på.

Lättnaden var total när det kom på förslag att jag skulle flytta därifrån…

 2½ års helvete var snart över kanske skulle det bli bra nu?

En reflektion, det finns nedskrivet i journalen att modern i hemmet hade stor psykisk ohälsa och att hon varit inlagd på psyket för att hon hade det trassligt med nerverna. Tyckte man inte att det var nog alarmerande, det borde ha varit en bättre uppföljning, och en del varningsklockor borde ha ringt.


Livet var inte en självklarhet för mig som varje dag kämpade för att överleva... kämpade för att överleva med förnuftet i behåll i en värld som var full av galenskaper, när det var som mest galet valde jag tystnaden det fanns inget mer att säga, varför tala inför en döv publik? 


Mellanlandning...

 

Forts...
Det blev klart att jag skulle förflyttas från familjen i Motala, men det var inte klart vart jag skulle eller om jag skulle flytta tillfälligt för att sedan komma tillbaka, dessutom så var dem ju så klart oroade för min psykiska status då fostermodern i Motala hade präntat in i socialtjänsten att jag var den som hade valt att inte vara delaktig, och jag vet ju att jag valde att vara tyst...
Tystnaden sa nog mer än tusen ord, och som sagt jag visste ju att det skulle bli bra bara jag kom därifrån...

19 januari 1980 – 26 februari 1980

Jag blev inlagd på barnpsyk i Linköping.
Där märktes inget av det stökiga och besvärliga beteendet som fostermodern hade beskrivit.
Inte heller uppfattade man mig som avskärmad utan jag var lätt att få kontakt med och var aktiv…

Man kontaktade fosterföräldrarna för att föreslå familjesamtal men de hade ingen möjlighet att komma på någon föreslagen tid, de tar sedan snabbt beslutet att de inte orkar ta mig tillbaka utan vill att det ska hittas en annan fosterhemsplacering till mig.

Nu fördes dialogen mellan socialtjänsten och barnpsyk och de sistnämnda sade att avdelningen jag var på inte var en lämplig plats för mig. Det var en låst avd. med allt vad det innebar, det är ett visst klientel som hamnar på låsta avdelningar och jag var inte kvalificerad till den gruppen.

Jag hade ju inga som helst behov av att vara på en låst avd så de gav mig friheten att komma och gå som jag ville men jag var trots allt bara ett barn och Linköping var för mig en främmande stad. Men ganska roligt att gå på egna upptäcktsfärder, jag hade också full koll på alla kulvertar under sjukhuset något skulle man ju roa sig med!

När det gällde socialtjänstens tankar om en ny familj så var inte deras tanke att det skulle bli ett traditionellt fosterhem barn/föräldrar relation utan mer professionell hjälp från ett kvalificerat fosterhem, och de letade bland dem det hade kontrakt med... Jag andades ut och hoppades på det bästa, såg det hela som en liten mellanlandning på resan.


Under den månad som jag befann mig i Linköping så skulle man ju kunna tro att det fanns tillfällen att berätta om sina upplevelser, men jag var nog väldigt motsträvig på den punkten. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag kunna berätta om de avskyvärda saker som jag hade blivit utsatt för så gott som dagligen. Vem skulle tro på den där jävla fosterhems-ungen som ingen egentligen villa ha, inte ens hennes mamma stod ju ut med henne…
Varför ens försöka berätta?


Ner till Smålands mörkaste skogar...

 

Forts...

Det blev klart med placering, socialtjänsten hade kontrakt med en familj mitt i Småland mellan Växjö och Vetlanda, en vårdare från psykiatriavdelningen följde med mig på tågresan ner, jag möttes på stationen av en lite skäggig man som såg rätt ovårdad ut. Han presenterade sig, vi kan kalla honom J hans fru I var inte med hon var hemma och tog hand om de andra barnen. Han lotsade oss ut på en parkering och där stod en gammal PV-kombi med stora ATOM-kraft NEJ TACK märken klistrade här och där på bilen.

26 februari 1980
Jag placerades i Ramkvilla i den ”kvalificerade” fosterfamiljen, ägandes en liten väska med ett par byxor knappast inga strumpor eller underkläder några tröjor och blusar… jag börjar här om igen, startar upp på ytterligare en skola, ännu en möjlighet att hamna rätt?…

Familjen består av paret J&I en fosterhemsplacerad pojke, och deras två biologiska döttrar, den äldsta dottern var i 7-8 årsåldern.
I mina ögon hade hon ett underligt beteende, hon tog varje tillfälle som hon fann, att hoppa på mig klänga sig fast som en apa och jucka som en kanin, efteråt när pusselbitarna föll på plats så kan jag inte tro annat än att hon på något sätt var utnyttjad av sin pappa.

För hon gjorde så på honom med. När han trodde att ingen såg så lät han henne fortsätta annars föste han undan henne.

Vid ett tillfälle så råkade jag kliva in i badrummet och ser att de badar tillsammans och pappan reagerade väldigt bryskt och skrek åt mig att gå ut, och jag gick… men blicken den lilla flickan gav mig glömmer jag inte den var nattsvart och ångestfylld.

I övrigt fungerade det hyfsat bra, ny skola nya kamrater nya aktiviteter jag började spela pingis som fritidssyssla, de försökte få mig att gå i någon form av terapi men jag var inte redo att prata om något av det som jag hade gått igenom… när jag pratade om min "gamla" familj så berättade jag bara hur det hade varit i början när jag kom dit, fick jag någon fråga om hur det var på slutet så vart jag tyst och vägrade prata mer.

Den gamla fosterfamiljen G kom och hälsade på det var lite spänt jag vet inte för vems skull det besöket egentligen var… kändes nog som att det faktiskt kvittade för mig

Maj 1980
När jag bott knappa 3 månader hos den nya familjen så meddelar dem till socialbyrån att de har för avsikt att bryta kontraktet, de tycker dessutom inte att det fungerar bra med mig, de säger till socialtjänsten att jag är destruktiv och självskadebenägen. (jag hade tagit hål i örat på mig själv!)

De rapporterar vidare att de har kört slut på sig själva... och att det bästa vore en inläggning för mig...

När socialtjänsten kontaktar BUP som jag hade haft kontakt med så framkommer det klart att det inte handlar om att jag har eller är ett problem, utan det finns kris och allvarliga problem i familjen.

Fostermodern kunde inte dölja vilken avsky hon kände för mig, hon ringde till den förre detta fostermodern i Motala för att beklaga sig hur illa det var och berättade att hon fick kväljningar av att se mig, att hon inte tyckte om mig var inte svårt att räkna ut, hon skrek på mig vad jag än gjorde.
Det var bara att försöka göra sig så osynlig som möjligt, så vart det lugnast.

Jag fick chansen att åka iväg på ett kollo på sommaren samma som jag hade varit på året innan, sen kom hösten med skolbyte för jag skulle ju börja i högstadiet och den lilla skolan jag hade gått på en termin hade bara skolklasser till år 6.

Hösten kom... och mörkret sänkte sig

Forts följer...

Ännu en återvändsgränd...


Forts.
Höstterminen började som sagt med skolbyte, de skolkamrater jag hade hunnit skaffa mig under våren skingrades, jag började på en stor skola i Landsbro. Detta var en skolperiod som jag minns som riktigt rolig, jag fick en del bra vänner som jag också umgicks med en del på fritiden, men det var samtidigt saker som pågick i hemmiljön som jag just då inte hade en aning om.

Fostermodern gillade mig ju inte det var ju redan konstaterat hon hade kontakt med min förra fosterfamilj och hade av dem fått rådet att inte vänta för länge för det hade dem minsann gjort och hade ju fått betala med sin hälsa...
Så bakom min rygg pågår nu ett spel, det är en hel del samarbetsproblem med familjen i Ramkvilla och socialtjänsten i Gbg, fosterföräldrarna ser till att det förhalas på möten och de skjuter upp hembesök i det evinnerliga jag hinner både vara några veckor på kollo under sommaren och även hälsa på i Motala ett par ggr. innan det blir någon uppföljning med socialtjänsten.

Jag berättar under ett av de besöken att jag inte har det så bra hos familjen i Ramkvilla och att dem dessutom troligen har planer på att flytta då de hade varit och tittat på en lägenhet i Växjö. Den informationen såg familjen i Motala till att dela med sig av till socialtjänsten.

Fosterfadern i Ramkvilla bekräftar att det stämmer att de har planer på att flytta, han har sökt jobb i Växjö och kommer troligen få det i mitten av februari -81, och då kommer familjen flytta och då vill dem inte ha kvar mig… men tills dess behöver de ha inkomsten!

De lyckas kohandla med socialtjänsten och blir lovade ersättning för mig till mitten av februari även om flytt därifrån sker tidigare. Och det gjorde det…
Familjen G har under tiden blivit övertalade om att ta tillbaka mig.

”Det hade ju gått så bra vid de ggr jag hade varit där på besök”

I det här läget presenterades inte detta som ett förslag eller som en fråga till mig, mina trogna följslagare från socialbyrån i GBG var vid detta laget ganska förtvivlade över hela situationen och ville för min skull inte börja leta efter ytterligare ett hem... enklaste lösningen tyckte dem var att jag skulle prova Motala igen... 


Jag var nu 13 år, och hade nyligen klivit in i tonåren… jag hade tillbringat 10 månader i Småland i en s.k. kvalificerad fosterfamilj, men var nu på väg bokstavligt talat, ur askan in i elden. En reflektion:

 Om något inte fungerar och om saker inte är bra, om det enda som finns framåt är hopplöshet kan det då bli bättre av att socialtjänsten backar två steg bakåt?


Tillbaka till helvetet!

 

 

Tillbaka i Motala… Tillbaka till den familj jag lämnat knappa året innan i ett ganska dåligt skick.
Jag kom nu att bo där i drygt 1 år, under det året så gick de första 2-3 månaderna rätt bra, sedan började det gå utför igen, och denna gång gick snabbt.


29 december 1980- februari 1982

Fostermodern var inte i något bra psykiskt skick, hon hade varit på egen terapi och behandling men jag var nog vid detta lag inte den lättaste att ha att göra med.

Efter alla svek och flyttar och med den tidigare vistelsen i Motala och det helvete som varit då färskt i minnet så fanns det inget kvar att bygga förtroende och tillit på åt något håll, det var ju precis som att plocka upp trådarna där vi släppt dem och ingen höll i garnnystandet och hjälpte till att styra något åt rätt håll.

Jag var dessutom på väg in i den fantastiska tonårsperioden vilket ju inte gjorde saker lättare.
Jag revolterade mot det mesta och hade säkerligen ett större behov av struktur och styrning än vad de kunde ge mig, de hade ju redan i mina ögon gjort bort sig och jag valde mer att gå min egen väg. Jag hade ju också fått bekräftat under året som gått att det inte var mig det var fel på och det gav mig lite av styrkan att stå emot och stå upp för mig själv, jag visste ju att om jag inte står på mig så skulle det inte dröja länge innan någon annan stod på mig.

Jag fick börja på en annan skola, inte samma som deras biologiska dotter där gick heller inga av mina tidigare skolkamrater utan fick skapa mig en ny vänkrets, och det gjorde jag.

En del jag umgicks med var de som gick i årskurserna över mig, jag hängde mest ute på kvällarna favorithängen var nere vid busstorget eller på biljardhallen, periodvis var jag inte hemma alls.

Jag rymde när hemsituationen åter blev ohållbar, blev plockad av polis och fältassistenter och tillbakaskickad till familjen, rymde igen Jag snattade och stal pengar hemifrån, hängde på stan och hos kompisar.
Som mest var jag borta från hemmet 3-4  veckor på raken men jag hade aldrig en känsla av att de ens saknade mig. Vad vet jag…
Det fanns alla tillfällen att hamna riktigt snett under denna perioden, Motala är och var även på den tiden en håla som hade sina pundargäng och alkisgäng, det fanns tillgång till det mesta om man hade velat, men jag var aldrig intresserad av alkohol eller droger på det sättet, vilket jag idag är tacksam över. Kanske hade roten till allt ont som varit i mitt liv, min egen mammas drogande och drickande gett mig insikter om dess verkningar och styrkan att säga nej.

Jul & Nyår 1981 tillbringade jag hemma hos en kompis och hennes familj, det var första julen på länge som jag kände riktig genuin värme och gemenskap…

Där hade jag en plats jag var alltid välkommen, och de förstod att jag hade en tuff resa.

De ingav mig hopp och det gick att prata med dem om allt på ett naturligt sätt.
Där hade jag gärna stannat om jag själv fått välja… det kom på tal det tyckte att det skulle fungera för dem då de redan utöver sina egna barn hade en placering hos sig men det var inte genomförbart socialtjänsten och mina trogna följeslagare hade nu fått upp ögonen på att jag faktiskt inte var så mycket hemma som jag borde utan mest gled runt... de hade lite andra planer för min framtid...

Forts följer...


För så är det oftast, att barn i samhällsvård får inte välja, jag var nu 14år, hade hamnat snett och utgjorde nu för första gången mer fara för mig själv än jag någonsin tidigare gjort, jag var på väg att bli en slaggprodukt skapad av samhället, men jag andades alltså fanns jag, eller gjorde jag det?


 

Slutdestination hem

 

Som sagt, som placerad i samhällets vård så får man sällan vara med och välja eller styra själv, har man dessutom som jag varit omhändertagen under nästan hela barndomen med olika placeringar till höger och vänster runt omkring i landet så fanns det till slut inget hopp om att något skulle kunna bli bättre, det kändes uppriktigt som att det kvittade vad soc-tanterna skulle hitta på härnäst.
Nästa stora milstolpe i livet var ju att få bli myndig. Jag närde helt klart en längtan att få bli 18 år och få ta egna beslut.
Men.. jag var inte riktigt där.

Februari 1982- oktober 1983

Efter många diskussioner fram och tillbaka mellan olika berörda så kom jag till slut från Motala till en internatskola utanför Gnesta. Det var en skola för undomar som på olika sätt och av olika anledningar hade hamnat lite snett i  tillvaron.

Skolgången var hyfsat fungerande, jag fick vänner som jag kunde relatera till för även de hade haft sina svårigheter, men det fanns inga behov att älta det som varit utan man tänkte framåt började planera för vuxenliv och framtid... att förändra det som varit är ju faktiskt omöjligt, men man kan förändra sitt eget sätt att se på det, samt hur man vill förhålla sig till det förflutna.

Jag valde locket på, det var här och nu och framtid som gällde och prio var att få veta vilka möjligheter skulle kunna ges till mig som var hårt naggad i kanten och rätt tilltufsad i känslomässigt.

Så vände livet äntligen till det bättre, jag fick kontakt med min biologiska pappa och fick veta att jag har två bröder, dem hade bott hos pappa sedan skilsmässan, det var inte så vanligt med ensamstående fädrar i slutet av 60-talet. Jag träffade min pappa och hans fru och det var som att komma hem på riktigt!
Blod är ju som bekant tjockare än vatten och jag var snudd på vattenförgiftad vid detta laget!

Jag tillbringade helger och lov hemma hos min pappa och hans fru. De var helt fantastiska människor som öppnade sitt hem och sin famn för mig, jag var välkommen att komma och bo där efter skolan.

Äntligen, jag hade kommit hem.

Oktober 1983

Efter avslutad skolgång flyttade jag hem till min pappa och hans fru.

Sammanfattning:

16 år tog den resan att komma från biologisk moder till fader resan har gått genom delar av Sverige.

 Stockholm-Göteborg- Salem- Åtvidaberg- Motala- Ramkvilla- Motala -Gnesta-Danderyd.

 Flyttarna har medfört byte och start i ny skola 7 ggr. 

Omhändertagandet som skedde för att skydda mig från en dålig miljö och uppväxt skickade mig till ett antal dåliga miljöer och en hel barndom med inte bara dålig, utan helt usel uppväxt, ett enda stort övergrepp från början till slut.

Jag har under alla dessa år som omhändertagen inte fått chansen att i en lugn och trygg miljö fått berätta hur jag haft de. När de kommit från socialtjänsten för att göra hembesök så har det inte vart tal om att fråga mig direkt utan allt har gått via fosterföräldrar och deras syn på hur det fungerar har varit det tyngsta avgörandet i beslut som tagits.

När jag hade fyllt 18-år kontaktade jag socialtjänsten och bad att få ut min lunta med papper från dem. Det var bedrövade tjänstemän från socialtjänsten i Gbg som kom till Stockholm för att gå igenom materialet tillsammans med mig, samma tjänstemän som följt mig under många år och som vid det här laget inte var stolta över det jobb de gjort.

De hade uttryckt tidigare att de inte lyckats så bra i uppdraget, och jag hade ju inget att säga som kunde lindra deras samvete…

 Jag fick luntan med journaler och papper i handen och vi skulle mötas upp dagen därpå utifall jag skulle ha frågor om det jag läste. Jag kopierade alla pappren och sa att jag inte hade frågor just då… bara en.

”Kan man anmäla att man farit illa och blivit illa behandlad, kränkt, utnyttjad utsatt för diverse övergrepp hos någon/några av familjerna? ”

De skakade på huvudet och frågade vad jag syftade på… 

Jag sa då att det finns en och annan som förtjänar att få veta hur illa de gjort mig.
*

Jag fick tipset att skriva ett brev och förklara det för dem det berörde. 

Nu känns det som att det brevet är skrivet! 

*mitt egentliga ordval var: Det finns en och annan som jag skulle kunna skjuta skallen av om jag hade ägt en hagelbössa.


Denna blogg är skriven utifrån en skrivelse på ca. 10 sidor som jag ska skicka in till vanvårdutredningen.
Det tog många timmar att sammanställa fast det ändå bara är en bråkdel av vad jag skulle kunna berätta.
Livet som placerad i fosterhem är allt annat än glamoröst, man har haft både bagagekärra och ryggsäck full med skit som man släpat runt på, men för att fylla på med goda minnen så måste man släppa av och rensa lite...
Vad gör en sådan som jag idag då...? Det berättar jag om vid ett annat tillfälle =)


 

Den blomstertid nu kommer... med ängar av maskrosor...


Om andra nätverk:

Nu börjar sommaren om igen... för de flesta barn/ungdomar är detta en spännande årstid, (såvida man inte är pollenallergisk vill säga).
Den här tiden på året är den tid som förväntningar vibrerar i luften... vad ska hända, vilka betyg ska delas ut i skolorna... hur många studentflak ska välta i år osv... Sommarlovet hägrar  och för de flesta innebär det massa bra dagar med sol och bad, innan man vet ordet av så kommer hösten farande igen med nya förväntningar. Kommer det vara som vanligt är alla kvar kanske kommer det någon ny till klassen i höst osv...

Jag tänkte aldrig så långt under mina uppväxtår, jag hade lite annat att fundera på, och jag var garanterat den som alltid var ny när en ny termin startade.
Det var ju tyvärr så att det inte räckte med att bli omkringskickad till olika boendemiljöer, under skoltiden var det knappast någon idé att skapa någon djupare vänskap med någon för jag visste ju inte om jag skulle vara  kvar.

Vad innebär det för ett barn att ständigt byta skola och miljö?
Tyvärr är det ju en sådan sak som inte har tagits med i beräkningarna i barns omplaceringar. Otrygg uppväxt behöver inte betyda att man måste bryta fungerande nätverk, men det görs i det flesta fall, och det otrygga barnet blir otryggt i alla situationer.

Jag hade inte svårt att få vänner men jag hade inget intresse i att behålla dem.
Det fanns ju ingen större anledning. I vuxen ålder så har jag kämpat mer för att hålla kvar en upprättad kontakt med de vänner jag har.
Det är precis som jag skriver... jag får kämpa mer, det går  inte per automatik jag kan glömma bort att höra av mig inte tycka att det är viktigt att de hör av sig etc... jag vet ju var dem finns och de vet var jag finns, men den gamla känslan av att det kvittar finns hos mig och är ibland svår att mota undan.
Det som också är tråkigt är att jag inte har några nära vänner eller sådana som man brukar kalla för barndomsvänner,  sådana  som har funnits med sen skolåldern... Kanske har jag fel, men jag tror att många andra har det, men inte jag, hur skulle det gått till?

Utöver detta bytande av skolor så var det andra saker som man blev avbruten med, som t.ex. aktiviteter som hade med fritiden att göra och de kontakter man hade knutit där. Ett barns nätverk är ju inte endast knutet till den familj den är placerad hos, och det nätverket behöver också lyftas när det blir tal om omplacering för det är förkastligt att slita upp barn från de delar av nätverk som är fungerande, önskvärt vore att få ha behållt lite av mina fungerande delar i nätverken genom uppväxten.

 


Slutdestination hem

 

Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.


Som sagt, som placerad i samhällets vård så får man sällan vara med och välja eller styra själv, har man dessutom som jag varit omhändertagen under nästan hela barndomen med olika placeringar till höger och vänster runt omkring i landet så fanns det till slut inget hopp om att något skulle kunna bli bättre, det kändes uppriktigt som att det kvittade vad soc-tanterna skulle hitta på härnäst.
Nästa stora milstolpe i livet var ju att få bli myndig. Jag närde helt klart en längtan att få bli 18 år och få ta egna beslut.
Men.. jag var inte riktigt där.

Februari 1982- oktober 1983

Efter många diskussioner fram och tillbaka mellan olika berörda så kom jag till slut från Motala till en internatskola utanför Gnesta. Det var en skola för undomar som på olika sätt och av olika anledningar hade hamnat lite snett i  tillvaron.

Skolgången var hyfsat fungerande, jag fick vänner som jag kunde relatera till för även de hade haft sina svårigheter, men det fanns inga behov att älta det som varit utan man tänkte framåt började planera för vuxenliv och framtid... att förändra det som varit är ju faktiskt omöjligt, men man kan förändra sitt eget sätt att se på det, samt hur man vill förhålla sig till det förflutna.

Jag valde locket på, det var här och nu och framtid som gällde och prio var att få veta vilka möjligheter skulle kunna ges till mig som var hårt naggad i kanten och rätt tilltufsad i känslomässigt.

Så vände livet äntligen till det bättre, jag fick kontakt med min biologiska pappa och fick veta att jag har två bröder, dem hade bott hos pappa sedan skilsmässan, det var inte så vanligt med ensamstående fädrar i slutet av 60-talet. Jag träffade min pappa och hans fru och det var som att komma hem på riktigt!
Blod är ju som bekant tjockare än vatten och jag var snudd på vattenförgiftad vid detta laget!

Jag tillbringade helger och lov hemma hos min pappa och hans fru. De var helt fantastiska människor som öppnade sitt hem och sin famn för mig, jag var välkommen att komma och bo där efter skolan.

Äntligen, jag hade kommit hem.

Oktober 1983

Efter avslutad skolgång flyttade jag hem till min pappa och hans fru.

Sammanfattning:

16 år tog den resan att komma från biologisk moder till fader resan har gått genom delar av Sverige.

 Stockholm-Göteborg- Salem- Åtvidaberg- Motala- Ramkvilla- Motala -Gnesta-Danderyd.

 Flyttarna har medfört byte och start i ny skola 7 ggr. 

Omhändertagandet som skedde för att skydda mig från en dålig miljö och uppväxt skickade mig till ett antal dåliga miljöer och en hel barndom med inte bara dålig, utan helt usel uppväxt, ett enda stort övergrepp från början till slut.

Jag har under alla dessa år som omhändertagen inte fått chansen att i en lugn och trygg miljö fått berätta hur jag haft de. När de kommit från socialtjänsten för att göra hembesök så har det inte vart tal om att fråga mig direkt utan allt har gått via fosterföräldrar och deras syn på hur det fungerar har varit det tyngsta avgörandet i beslut som tagits.

När jag hade fyllt 18-år kontaktade jag socialtjänsten och bad att få ut min lunta med papper från dem. Det var bedrövade tjänstemän från socialtjänsten i Gbg som kom till Stockholm för att gå igenom materialet tillsammans med mig, samma tjänstemän som följt mig under många år och som vid det här laget inte var stolta över det jobb de gjort.

De hade uttryckt tidigare att de inte lyckats så bra i uppdraget, och jag hade ju inget att säga som kunde lindra deras samvete…

 Jag fick luntan med journaler och papper i handen och vi skulle mötas upp dagen därpå utifall jag skulle ha frågor om det jag läste. Jag kopierade alla pappren och sa att jag inte hade frågor just då… bara en.

”Kan man anmäla att man farit illa och blivit illa behandlad, kränkt, utnyttjad utsatt för diverse övergrepp hos någon/några av familjerna? ”

De skakade på huvudet och frågade vad jag syftade på… 

Jag sa då att det finns en och annan som förtjänar att få veta hur illa de gjort mig.
*

Jag fick tipset att skriva ett brev och förklara det för dem det berörde. 

Nu känns det som att det brevet är skrivet! 

*mitt egentliga ordval var: Det finns en och annan som jag skulle kunna skjuta skallen av om jag hade ägt en hagelbössa.


Denna blogg är skriven utifrån en skrivelse på ca. 10 sidor som jag ska skicka in till vanvårdutredningen.
Det tog många timmar att sammanställa fast det ändå bara är en bråkdel av vad jag skulle kunna berätta.
Livet som placerad i fosterhem är allt annat än glamoröst, man har haft både bagagekärra och ryggsäck full med skit som man släpat runt på, men för att fylla på med goda minnen så måste man släppa av och rensa lite...
Vad gör en sådan som jag idag då...? Det berättar jag om vid ett annat tillfälle =)




Tillbaka till helvetet!


Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.


Tillbaka i Motala… Tillbaka till den familj jag lämnat knappa året innan i ett ganska dåligt skick.
Jag kom nu att bo där i drygt 1 år, under det året så gick de första 2-3 månaderna rätt bra, sedan började det gå utför igen, och denna gång gick snabbt.


29 december 1980- februari 1982

Fostermodern var inte i något bra psykiskt skick, hon hade varit på egen terapi och behandling men jag var nog vid detta lag inte den lättaste att ha att göra med.

Efter alla svek och flyttar och med den tidigare vistelsen i Motala och det helvete som varit då färskt i minnet så fanns det inget kvar att bygga förtroende och tillit på åt något håll, det var ju precis som att plocka upp trådarna där vi släppt dem och ingen höll i garnnystandet och hjälpte till att styra något åt rätt håll.

Jag var dessutom på väg in i den fantastiska tonårsperioden vilket ju inte gjorde saker lättare.
Jag revolterade mot det mesta och hade säkerligen ett större behov av struktur och styrning än vad de kunde ge mig, de hade ju redan i mina ögon gjort bort sig och jag valde mer att gå min egen väg. Jag hade ju också fått bekräftat under året som gått att det inte var mig det  var fel på och det gav mig lite av styrkan att stå emot och stå upp för mig själv, jag visste ju att om jag inte står på mig så skulle det inte dröja länge innan någon annan stod på mig.

Jag fick börja på en annan skola, inte samma som deras biologiska dotter där gick heller inga av mina tidigare skolkamrater utan fick skapa mig en ny vänkrets, och det gjorde jag.

En del jag umgicks med var de som gick i årskurserna över mig, jag hängde mest ute på kvällarna favorithängen var nere vid busstorget eller på biljardhallen,  periodvis var jag inte hemma alls.

Jag rymde när hemsituationen åter blev ohållbar, blev plockad av polis och fältassistenter och tillbakaskickad till familjen, rymde igen Jag snattade och stal pengar hemifrån, hängde på stan och hos kompisar.
Som mest var jag borta från hemmet 3-4  veckor på raken men jag hade aldrig en känsla av att de ens saknade mig. Vad vet jag…
Det fanns alla tillfällen att hamna riktigt snett  under denna perioden, Motala är och var även på den tiden en håla som hade sina pundargäng och alkisgäng, det fanns tillgång till det mesta om man hade velat, men jag var aldrig intresserad av alkohol eller droger på det sättet, vilket jag idag är tacksam över. Kanske hade roten till allt ont som varit i mitt liv, min egen mammas drogande och drickande gett mig insikter om dess verkningar och styrkan att säga nej.

Jul & Nyår 1981 tillbringade jag hemma hos en kompis och hennes familj, det var första julen på länge som jag kände riktig genuin värme och gemenskap…

Där hade jag en plats jag var alltid välkommen, och de förstod att jag hade en tuff resa.

De ingav mig hopp och det gick att prata med dem om allt på ett naturligt sätt.
Där hade jag gärna stannat om jag själv fått välja… det kom på tal det tyckte att det skulle fungera för dem då de redan utöver sina egna barn hade en placering hos sig men det var inte genomförbart socialtjänsten och mina trogna följeslagare hade nu fått upp ögonen på att jag faktiskt inte var så mycket hemma som jag borde utan mest gled runt... de hade lite andra planer för min framtid...

Forts följer...


För så är det oftast, att barn i samhällsvård får inte välja, jag var nu 14år, hade hamnat snett och utgjorde nu för första gången mer fara för mig själv än jag någonsin tidigare gjort, jag var på väg att bli en slaggprodukt skapad av samhället, men jag andades alltså fanns jag, eller gjorde jag det?




Ännu en återvändsgränd...


Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.


Forts.
Hösterminen började som sagt med skolbyte, de skolkamrater jag hade hunnit skaffa mig under våren skingrades, jag började på en stor skola i Landsbro. Detta var en skolperiod som jag minns som riktigt rolig, jag fick en del bra vänner som jag också umgicks med en del på fritiden, men det var samtidigt saker som pågick i hemmiljön som jag just då inte hade en aning om.

Fostermodern gillade mig ju inte det var ju redan konstaterat hon hade kontakt med min förra fosterfamilj och hade av dem fått rådet att inte vänta för länge för det hade dom minsann gjort och hade ju fått betala med sin hälsa...
Så bakom min rygg pågår nu ett spel, det är en hel del samarbetsproblem med familjen i Ramkvilla och socialtjänsten i Gbg, fosterföräldrarna ser till att det förhalas på möten och de skjuter upp hembesök i det evinnerliga jag hinner både vara några veckor på kollo under sommaren och även hälsa på i Motala ett par ggr. innan det blir någon uppföljning med socialtjänsten.

Jag berättar under ett av de besöken att jag inte har det så bra hos familjen i Ramkvilla och att dem dessutom troligen har planer på att flytta då de hade varit och tittat på en lägenhet i Växjö. Den informationen såg familjen i Motala till att dela med sig av till socialtjänsten.

Fosterfadern i Ramkvilla bekräftar att det stämmer att de har planer på att flytta, han har sökt jobb i Växjö och kommer troligen få det i mitten av februari -81, och då kommer familjen flytta och då vill dem inte ha kvar mig… men tills dess behöver de ha inkomsten!

De lyckas kohandla med socialtjänsten och blir lovade ersättning för mig till mitten av februari även om flytt därifrån sker tidigare. Och det gjorde det…
Familjen G har under tiden blivit övertalade om att ta tillbaka mig.

”Det hade ju gått så bra vid de ggr jag hade varit där på besök”

I det här läget presenterades inte detta som ett förslag eller som en fråga till mig, mina trogna följslagare från socialbyrån i GBG var vid detta laget ganska förtvivlade över hela situationen och ville för min skull inte börja leta efter ytterligare ett hem... enklaste lösningen tyckte dem var att jag skulle prova Motala igen... 


Jag var nu 13 år, och hade nyligen klivit in i tonåren… jag hade tillbringat 10 månader i Småland i en s.k. kvalificerad fosterfamilj, men var nu på väg bokstavligt talat, ur askan in i elden. En reflektion:

 Om något inte fungerar och om saker inte är bra, om det enda som finns framåt är hopplöshet kan det då bli bättre av att socialtjänsten backar två steg bakåt?



Ner till Smålands mörkaste skogar...


Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.


 

Forts...

Det blev klart med placering, socialtjänsten hade kontrakt med en familj mitt i Småland mellan Växjö och Vetlanda, en vårdare från psykiatiravdelningen följde med mig på tågresan ner, jag möttes på stationen av en lite skäggig man som såg rätt ovvårdad ut. Han presenterade sig, vi kan kalla honom J hans fru I var inte med hon var hemma och tog hand om de andra barnen. Han lotsade oss ut på en parkering och där stod en gammal PV-kombi med stora ATOM-kraft NEJ TACK märken klistrade här och där på bilen.

26 februari 1980
Jag placerades i Ramkvilla i den ”kvalificerade” fosterfamiljen, ägandes en liten väska med ett par byxor knappast inga strumpor eller underkläder några tröjor och blusar… jag börjar här om igen, startar upp på ytterligare en skola, ännu en möjlighet att hamna rätt?…

Familjen består av paret J&I en fosterhemsplacerad pojke, och deras två biologiska döttrar, den äldsta dottern var i 7-8 årsåldern.
I mina ögon hade hon ett underligt beteende, hon tog varje tillfälle som hon fann, att hoppa på mig klänga sig fast som en apa och jucka som en kanin, efteråt när pusselbitarna föll på plats så kan jag inte tro annat än att hon på något sätt var utnyttjad av sin pappa.

För hon gjorde så på honom med. När han trodde att ingen såg så lät han henne fortsätta annars föste han undan henne.

Vid ett tillfälle så råkade jag kliva in i badrummet och ser att de badar tillsammans och pappan reagerade väldigt bryskt och skrek åt mig att gå ut, och jag gick… men blicken den lilla flickan gav mig glömmer jag inte den var nattsvart och ångestfylld.

I övrigt fungerade det hyfsat bra, ny skola nya kamrater nya aktiviteter jag började spela pingis som fritidssyssla, de försökte få mig att gå i någon form av terapi men jag var inte redo att prata om något av det som jag hade gått igenom… när jag pratade om min "gamla" familj så berättade jag bara hur det hade varit i början när jag kom dit, fick jag någon fråga om hur det var på slutet så vart jag tyst och vägrade prata mer.

Den gamla fosterfamiljen G kom och hälsade på det var lite spänt jag vet inte för vems skull det besöket egentligen var… kändes nog som att det faktiskt kvittade för mig

Maj 1980
När jag bott knappa 3 månader hos den nya familjen så meddelar dem till socialbyrån att de har för avsikt att bryta kontraktet, de tycker dessutom inte att det fungerar bra med mig, de säger till socialtjänsten att jag är destruktiv och självskadebenägen. (jag hade tagit hål i örat på mig själv!)

De rapporterar vidare att de har kört slut på sig själva... och att det bästa vore en inläggning för mig...

När socialtjänsten kontaktar BUP som jag hade haft kontakt med så framkommer det klart att det inte handlar om att jag har eller är ett problem, utan det finns kris och allvarliga problem i familjen.

Fostermodern kunde inte dölja vilken avsky hon kände för mig,  hon ringde till den förre detta fostermodern i Motala för att beklaga sig hur illa det var och berättade att hon fick kväljningar av att se mig, att hon inte tyckte om mig var inte svårt att räkna ut, hon skrek på mig vad jag än gjorde.
Det var bara att försöka göra sig så osynlig som möjligt, så vart det lugnast.

Jag fick chansen att åka iväg på ett kollo på sommaren samma som jag hade varit på året innan, sen kom hösten med skolbyte för jag skulle ju börja i högstadiet och den lilla skolan jag hade gått på en termin hade bara skolklasser till år 6.

Hösten kom... och mörkret sänkte sig

Forts följer...



Mellanlandning...

 
Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.

Forts...
Det blev klart att jag skulle förflyttas från familjen i Motala, men det var inte klart vart jag skulle eller om jag skulle flytta tillfälligt för att sedan komma tillbaka, dessutom så var dem ju så klart oroade för min psykiska status då fostermodern i Motala hade präntat in i socialtjänsten att jag var den som hade valt att inte vara delaktig, och jag vet ju att jag valde att vara tyst...
Tystnaden sa nog mer än tusen ord, och som sagt jag visste ju att det skulle bli bra bara jag kom därifrån...


19 januari 1980 – 26 februari 1980

Jag blev inlagd på barnpsyk i Linköping.
Där märktes inget av det stökiga och besvärliga beteendet som fostermodern hade beskrivit.
Inte heller uppfattade man mig som avskärmad utan jag var lätt att få kontakt med och var aktiv…

Man kontaktade fosterföräldrarna för att föreslå familjesamtal men de hade ingen möjlighet att komma på någon föreslagen tid, de tar sedan snabbt beslutet att de inte orkar ta mig tillbaka utan vill att det ska hittas en annan fosterhemsplacering till mig.

Nu fördes dialogen mellan socialtjänsten och  barnpsyk och de sistnämnda sade att avdelningen jag var på inte var en lämplig plats för mig. Det var en låst avd. med allt vad det innebar, det är ett visst klientel som hamnar på låsta avdelningar och jag var inte kvalificerad till den gruppen.

Jag hade ju inga som helst behov av att vara på en låst avd så de gav mig friheten att komma och gå som jag ville men jag var trots allt bara ett barn och Linköping var för mig en främmande stad. Men ganska roligt att gå på egna upptäcksfärder, jag hade också full koll på alla kulvertar under sjukhuset nåt skulle man ju roa sig med!

När det gällde socialtjänstens tankar om en ny familj så var inte deras tanke att det skulle bli ett traditionellt fosterhem barn/föräldrar relation utan mer professionell hjälp från ett kvalificerat fosterhem, och de letade bland dem det hade kontrakt med... Jag andades ut och hoppades på det bästa, såg det hela som en liten mellanlandning på resan.


Under den månad som jag befann mig i Linköping så skulle man ju kunna tro att det fanns tillfällen att berätta om sina upplevelser, men jag var nog väldigt motsträvig på den punkten. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag kunna berätta om de avskyvärda saker som jag hade blivit utsatt för så gott som dagligen. Vem skulle tro på den där jävla fosterhems-ungen som ingen egentligen villa ha, inte ens hennes mamma stod ju ut med henne…
Varför ens försöka berätta?


Fri från galenskaperna!


Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.

Forts...
Här kan man ju börja fundera på varför inte omgivningen eller socialtjänsten reagerade och agerade, jag kanske inte signalerade tillräckligt starkt hur dåligt jag faktiskt hade det, vågade inte yttra ett ord till någon om den terror jag var utsatt för. Så vad fick då socialtjänsten höra?

Fostermodern gjorde gällande till dem att de hade det väldigt jobbigt med mig och att det inte var fungerande, hon hade blivit sjuk och mådde inte bra av att känna sig otillräcklig jag hade enligt hennes utsago blivit så underlig och tagit avstånd från familjen.

Jag hade enligt henne upphört att vilja var en del av familjen och ställt mig utanför vägrat vara delaktig i aktiviteter etc.  Det var vad hon sa till socialtjänsten, de kopplade in kuratorer och PBU.
Jag vägrade att prata med dem, eller rättare sagt jag vågade verkligen inte yppa ett ord om vad som föregick.

Jag visste ju att det skulle bli bra bara jag kom därifrån, men att säga som det var skulle kanske orsaka mer bestraffningar om jag inte blev trodd på.

Lättnaden var total när det kom på förslag att jag skulle flytta därifrån…

 2½ års helvete var snart över kanske skulle det bli bra nu?

En reflektion, det finns nedskrivet i journalen att modern i hemmet hade stor psykisk ohälsa och att hon varit inlagd på psyket för att hon hade det trassligt med nerverna. Tyckte man inte att det var nog alarmerande, det borde ha varit en bättre uppföljning, och en del varningsklockor borde ha ringt.


Livet var inte en självklarhet för mig som varje dag kämpade för att överleva... kämpade för att överleva med förnuftet i behåll i en värld som var full av galenskaper, när det var som mest galet valde jag tystnaden det fanns inget mer att säga, varför tala inför en döv publik? 

 


Smärta var bara en känsla... en av alla.


Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.

Forts...

Det är svårt att veta vad som var det värsta hos denna familj, antagligen att de på så kort tid hade förvandlats från att vara hyggliga människor till något som i ett barns ögon kunde vara närbesläktat med ett gäng monster. Nu var jag väl stor nog att veta att det inte fanns monster, men vad skulle man tro.

Under denna tid utvecklade jag ett litet tillfälligt självskadebeteende, jag satt många gånger på kvällarna (med de äckliga mackorna) och bet mig så hårt i kinden att det gick hål, sedan fyllde jag muggen jag hade haft saft i med blod som jag sedan sköljde ut, det var som att jag var tvungen att tillfoga mig själv skada och smärta för att känna att jag faktiskt levde,  

Den psykiska terror som jag utsattes för innehöll andra små pikanta saker som de frekvent roade sig med t.ex.
  • Droppa vatten på mig när jag sov (jag låtsades sova vidare)
  • Ställa fram klockan medan jag satt och åt mina smörgåsar för att få mig att tro att det skulle ha passerat flera timmar medan jag satt där.
  • Tvinga mig att dricka kokhett te på morgonen till frukost, under tidspress. (fina brännblåsor i munnen ger det... som man ju sen förvisso kunde bita sönder)
  • Gömma mina saker, för att låta mig leta och tro att de var borta, o sen lägga fram dem väl synliga och låtsas som de legat där hela tiden. (skapade tillfällen att få förnedra och dumförklara mig)
  • Dom såg till att deras biologiska dotter hade allt hon behövde i klädväg, hygienartiklar etc. jag hade/fick inget.
  • Massa andra saker som jag förträngt… det var så mycket galenskaper så det bästa sättet att överleva var att stänga av!

Jag behöver väl inte ens säga att jag under denna tid inte hade några som helst förmåner eller fick några basala behov tillgodosedda, jag försökte sköta skolan men jag var samtidigt den där konstiga underliga flickan som inte ens hade rena och hela kläder.

Jag kunde gå ut ibland mitt i natten och vandra runt i timmar bara för att komma ut från galenskaperna, så det var ju inte underligt att min skolgång blev lite lidande...



Så många liv man kan förbruka i kampen att som barn överleva, att bara leva var ju en omöjlighet. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Psykisk terror, eller en käftsmäll?


Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.
Min tid hos familjen i Motala kan beskrivas med två ord "psykisk terror" kanske hade det varit bättre om misshandeln hade skett med ett par knytnävar i ansiktet om dagen då hade det synts och någon hade kanske förstått hur illa jag for och reagerat snabbare. 
Att jag behövde trygghet kärlek och omtanke var ju inte på något sätt konstigt efter den start  livet hade gett mig.
Att den familj som var utsedd att tillgodose mig en del av de behoven gjorde tvärtom var illa, att socialtjänsten inte uppmärksammade det hela var värre...

Psykisk terror del 1

De avslutade alla mina sociala aktiviteter i och utanför hemmet, jag fick inte ens äta middag med familjen. Jag var tillsatt att diska och det var varje kväll när familjen åt middag så fick jag stå och diska ett berg av disk
Det var samma diskberg dag efter dag som växte för var dag som gick…

Förklaringen till att det var så mycket disk var att jag hade slarvat dagen innan och fick diska om det… + det som var dagen innan det + det som var dagen innan det osv. Medan jag stod och diskade så plockades det fram ”smutsig disk” ur allehanda skåp i köket så diskbänken blev helt överfylld.
Jag trodde på allvar att jag skulle bli knäpp under tiden jag diskade kontrollerade jag varje sak massor med ggr för att säkerställa för mig själv att den var helt ren, men vad hjälpte det alla saker stod där dagen efter i alla fall.

Efter timmar med disk ibland var jag inte klar förrän runt 23 o var det riktigt illa så var klockan efter midnatt, så fick jag äta smörgåsar som hade gjorts i ordning till mig. (jag fick ju inte längre äta middag med familjen)

Dessa smörgåsar bestod ibland av gammalt mögligt bröd då kunde det ligga 5-10 smörgåsar på ett fat och alla skulle ätas upp. Gammalt bröd med gammal leverpastej, är inte en lyckosam kombination. Jag får idag nästan kväljningar av vissa saker som jag kan förknippa med den här tiden.

Jag fick inte gå från bordet förrän allt var uppätet. De satt oftast och tittade på tv med uppsikt över matrummet, jag satt många kvällar och grät, men jag vägrade bli knäckt jag satt och intalade mig själv ”Det är inte jag som är galen det är dem”!  Om jag försökte ”smuggla” bort en del av smörgåsberget och kasta så hade de rotat fram dem i soporna och lagt upp dem på tallriken dagen efter...

Varje dag var ett möte av en dag med nya galenskaper...

Jag berättar mer i nästa inlägg.
Det är sällan blåmärket som kan sminkas över och som bleknar efter hand som svider mest, utan orden som piskar ens inre och bryter ner det egna jaget tills inget finns kvar att se och förmedla...
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Detta barnet det ska vandra från den ena till den andra.


Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.
När fosterfamiljen i Åtvidaberg inte längre orkade med rollen som duktiga fosterföräldrar och föräldrar till tre egna så fick socialtjänsten skyndsamt skaka fram en ny placering. Vad de missade i detta läge och säkerligen fortfarande i så kallade familjehemsplaceringar är att om det blir nödvändigt med omplacering och det inte är av yttersta vikt för barnet att komma bort från skadlig miljö och dess omgivningar så borde en omplacering lämpligen ske i närområde för att barnet ska slippa bryta upp från allt, skola invanda miljöer vänner etc... Fråga mig jag är van vid ett antal omplaceringar... (låter ju som man pratar om en hund)
Jag har inga vänner kvar från skolåldern, inga "barndomsvänner" haft ett helvete med alla mina skolbyten etc...
men nu kör vi vidare...

Juni 1977-Januari 1980

Flytten till nästa familj slutade i Motala, en familj bestående av makarna G och deras 4 barn varav två var utflyttade och två bodde hemma. När dem blir utvalda till fosterfamilj så bor dem i ett stort hus på landet med massa djur. En riktig idyll med kaniner en ponny hund och allt man som barn kan önska sig. Dock ska tilläggas att redan 2 månader efter placering så har hela familjen flyttat in till stan pga. fostermoderns allergi.

Den första tiden där minns jag som positiv, jag och deras yngsta dotter var jämngamla och vi fann varandra ganska snabbt. Efterhand börjades det dock att göras åtskillnad mellan oss. Här kan man även läsa i de journalanteckningar som förts hos socialtjänsten efter de samtal som varit med mestadels fostermodern, att jag krävt för mycket och att det inte fungerat med fördelningen av uppmärksamhet att jag har krävt och fått mer uppmärksamhet än vad de har gett sina egna barn etc. detta hade resulterat i att fostermodern känt sig otillräcklig…

Man kan väl säga att mitt livs största helvete började i Motala, när deras egen känsla av otillräcklighet och rädsla för att på något sätt försumma den egna dottern började växa så gjorde de allt för att trycka ner mig och få mig att känna mig värdelös, oönskad och totalt hopplös.

Jag var den man kunde skratta åt, peka finger åt, dumförklara och förlöjliga, jag fick allt oftare veta att jag skulle passa mig jävligt noga annars kunde jag få flytta därifrån jag var inget!
Ingen ville ha mig och det borde jag ju begripa för jag var ju bara en jävla fosterhemsunge, det fanns ingen hejd med hur mycket verbal skit jag fick ta, dag ut och dag in fick jag veta hur värdelös jag var.

Detta gjordes ju klart även för de skolkamrater jag hade, "G" min jämnåriga fostersyster baktalade mig och gjorde allt för att jag inte skulle ha några vänner kvar.

Nåde mig om jag sa något om detta när de kom från socialtjänsten för att göra hembesök… då bakades det bullar och bjöds på kaffe, och jag satt mest tyst i de möten som var…

Fostermodern drack periodvis mycket och paret bråkade en hel del om detta, han kunde ibland på kvällarna stå och hälla ut flaskor med sprit i slasken och hon vart vansinnig gapade och skrek bakom… och skyllde högljutt sitt drickande och sina dåliga nerver på mig, mannen sade inget suckade bara och höll henne undan från sig medans han fortsatte med att minimera mängderna av tillgänglig dricka. 

Sedan så fort han gått iväg rotade hon fram en ny flaska ur skafferiet som hon klunkade direkt ur, jag kan fortfarande höra knarret från skafferidörren rotandet bakom mjölpåsar och annat, metallkorken som snabbt och vant snurrades av och sen ljudet från klunkarna när spriten lämnade flaskan... metallkorken på igen och knirret från skafferidörren när den stängdes...

När hon hade druckit blev hon ännu värre än när hon var nykter, ibland kom hon in i ett stadium av ångerfullhet och då fjäskade hon och skulle kramas och lovade att allt skulle bli bra. Det skapade endast stor ångest hos mig då det antagligen väckte något gammalt minne till liv från min biologiska mammas konstanta fyllor.

Detta tillfälliga fjäskande följdes oftast av dagar då allt vart ännu värre...

Hur får ni veta i nästa inlägg...
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kan man reklamera minnen?


Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.

Forts...
Socialtjänsten jobbade vidare med att hitta ett fosterhem åt mig, paret i Rönninge ville inte ha mig kvar, och min mamma var ute ur leken vid det här laget, hon hade avtjänat sitt straff klart men var inte ens i närheten att kunna axla någon modersroll. Här följer en liten sammanfattning av livet jag levde från att jag var 4 tills jag blev 9½ år.

September 1971- juni 1977

Ett par utanför Åtvidaberg blev nästa familj, de kom och hälsade på i Rönninge i mitten av september, och det besöket hade avlöpt väl. Paret i Rönninge ville att jag skulle vara kvar och fira min födelsedag där, men de nya fosterföräldrarna slog larm till Socialtjänsten att det inte stod rätt till där. De berättade för socialen att mannen R hade luktat sprit och dem dem hade behandlat mig som en möbel, jag var väldigt strykrädd och hade ett stort blåmärke i ansiktet.

Beslut togs om en snabb överflyttning, så den 25 sep. flyttade jag till den nya familjen , jag fick byta namn de började kalla mig vid mit andranamn, det var för att markera att det var en nystart...
De hade redan erfarenhet av fosterbarn och hade i det läget ett par fosterhemsplacerade äldre killar boende hos sig, de hade inga egna barn.

Den första tiden där minns jag ju inte så mycket av, vi bodde långt ute på landet i ett stort hus som hade varit en gammal skolbyggnad som de höll på att renovera. Mitt ute på gårdsplanen stod en enorm ek som säkert var närmare 300 år gammal.  Enligt journalanteckningar så ska min biologiska mamma ha hälsat på mig när jag fyllde fyra, d.v.s. ca 1 vecka efter att jag flyttat in i den nya familjen. Detta besök ska ha avlöpt ganska okej men efter det blev jag underligt nervös. Jag började skrika och kissa på mig både dag och natt.

Detta gjorde att vidare besök från biologisk moder avstyrdes tills läget skulle bedömas som mer stabilt.

Mina egna första minnen därifrån är väldigt fragmentariska, jag minns att vid något tillfälle så åkte en polisbil förbi ute på vägen, jag lade mig under ett bord hysteriskt rädd och bara skrek för jag trodde dem var ute efter mig… jag var 4 år.

Mars 1972

Utdrag från journalanteckning.

Samtal med Fostermoder B

Fosterbröderna är mycket angelägna om henne och hon är också mycket noga med dem. Hon har lärt sig skälla ut dem om någon gör henne emot. Hon kan vara ganska blyg emellanåt men spelar gärna upp sig när det kommer främmande. Då blir bröderna avundsjuka på henne och ger sig på henne. Fosterföräldrarna uppfattar henne som mycket intelligent. Hon är mycket angelägen om att lära sig bokstäverna. Modern har inte hört av sig sedan Jul, M blir alldeles förskräckt bara hon hör ordet mamma. När någon frågar efter mamma blir hon alldeles stum och vit. Hon sängväter när hon blir rädd och detta har pågått sedan mamman för första gången hörde av sig. Dessutom så har hon helt plötsligt uttalat sig som att ”R är full” Förre fosterfadern ringde några ggr före jul men har sedan inte hört av sig…
 

Jag bodde hos denna familj mellan 1971 och 1977, dem hade som sagt två äldre fosterhemsplacerade killar, runt den ena av dem var det en hel del stök, det såg säkert väldigt bra och idylliskt ut på ytan. Men sanning och säga så var det en hel del som inte var okej under åren där.

Den ena utav mina fosterbröder fick 1975 flytta efter vissa oroligheter som han hade skapat i familjen, jag har bara fragmentariska minnen men det finns vissa saker som jag minns och däribland att han vid ett antal tillfällen försökte förgripa sig på mig, hur långt det gick kan jag inte svara på, jag liksom stängde av, jag vet inte heller om det överhuvudtaget var något som någon uppmärksammade eller om det kan ha varit en del av orsaken till att han fick flytta, jag har valt att inte spekulera i det.

Det som ändå började ganska bra började strax spåra ut...
Fosterföräldrarna fick 3 st. biologiska barn i tät följd, detta hade till följd att det ställdes större krav på mig som barn att anpassa mig till den nya situationen med massa småbarn att ta hänsyn och förhålla mig till.

Jag hade ett alldeles för stort ansvar att utföra en mängd olika hushållssysslor, diska, hjälpa till med tvätt, passa småbarnen i ansvaret ingick också att gå till närmaste gård några ggr/vecka. En bondgård ett par kilometer bort där vi hämtade mjölk och ägg. 

Bonden Svensk (tror han hette så) var ett riktigt äckel, han drog sig inte för att så fort tillfälle gavs lura upp en liten flicka på höloftet under förevändning att få visa kattungarna som fanns där… kan ju säga att det fanns inga kattungar bara en kladdande gubbe som luktade illa av snus och gödsel!

Han ville gärna att den då 6-7-åriga flickan (jag) skulle klappa på hans kön precis som hon skulle ha klappat på en kattunge, jag försökte slippa att gå dit men vågade/fick ju inte säga vad som pågick, så det var bara att fortsätta att göra sin plikt och hoppas att bondfrugan skulle vara den som man träffade på istället.

Idag skulle man kallat en sådan gubbe för pedofil och ett barn i den åldern skulle vågat säga något, men för 35 år sedan pratade man inte om pedofiler... men de fanns!

Fosterföräldrarna hade inte mycket ork och engagemang till övers utöver att ta hand om sina egna barn. Fostermodern drabbades dessutom efter det sista barnet av en depression som gjorde att hon blev inlagd på psyket under en period, då fick jag bo ett tag hemma hos en klasskamrat.

Paret hade redan 1975 planer på att avsluta sitt fosterföräldraskap, det var i den vevan som de fick avsluta placeringen på an av killarna som bodde där, dem ville i den vevan på något sätt bli betygsatta av socialtjänsten.


”om betyg toppen-föräldrar så skulle de fortsätta om medel-bra skulle de lägga av”.

De fick ingen bedömning men fortsatte ändå.

Det fanns kanske måhända en vinst i att ha fosterhemsplacerade barn där som var lite äldre än de egna som kunde hjälpa till med allehanda hushållssysslor, i journalanteckningar från hembesöken kan man läsa att jag var väldigt villig att vara till lags och hjälpsam på alla sätt, bedömning gjord i ett postivt ordalag.

Men jag skulle nog säga att jag mer eller mindre var utplånad som barn, rädd för att inte vara till lags vare sig det gällde en sjukligt nervös och skör fostermamma eller Bonden Svensk som fortsatte med sitt pillande och sina hot.

April 1977

Fosterföräldrarna inser nu att deras familjesituation så markant har förändrats och beslutar sig för att avsäga sig fortsatt fosterföräldraskap och diskussioner förs om hur en omplacering lämpligast ska gå och hur fort det kan ske… "Dem ville kunna planera sin sommar".

När det gäller min syn på deras förmåga så hade de säkert mycket god vilja och bra kompetens att ta hand om de utplacerade barnen, men de utplacerade barnens behov + deras egna tre barn som kom i tät följd blev övermäktigt för dem att hantera…

Jag var nu 9½ år

Här har ytterligare 5½ år av ett barns trassliga liv passerat…

Jag har på dessa år fått lära mig att vuxna sviker och gör saker som man som barn inte ska vara utsatt för. Från dessa år har jag mina allra första minnen, och jag väljer själv att försöka minnas de bra sakerna. Hur jag lärde mig simma, cykla, åka skridskor, paddla kajak, börjat i skolan, lärt mig läsa etc…

Men de andra mörka minnena finns med mig och kommer ibland upp till ytan, utan att jag ber om det. Jag vet att det är en del av min barndom som jag bär med mig, för alltid... och mörkare skulle det bli.

 forts. följer...


Minnen är inget man själv väljer, delar av hjärnan väljer vad som ska finnas kvar och vad som ska raderas, men raderade filer kan återskapas, det räcker ibland bara med ett litet ord, en doft en melodi så återskapas den sekvens  man trodde var borta för alltid... Vissa minnen borde man få reklamera!
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

De kallar oss maskrosbarn...

Forts...
September 1969-september 1971

Jag var nu åter ett fortsatt föremål för utredning hos socialtjänsten. När kännedom om min mammas leverne blev klart för dem (som om att de inte redan visste det) var ett omhändertagande ett faktum.

Jag var nu alltså placerad i ett "fosterhem"  utsett av min mamma, men till saken hör att hon nog inte hade det bästa omdömet, paret bestod av mannen R och hans fru G och de bodde i Rönninge.

Dem från socialförvaltningen som gjorde rutinbesök hos fosterföräldrarna i Rönninge tyckte att det verkade vara en bra placering och att jag verkade må bra på alla sätt.

Men R och G  hade inget intresse i att ha mig kvar boende där, dem hade bara ställt upp och gjorde snart klart för socialen att de inte ämnade ha mig kvar på någon permanent basis. Min mamma hade ju slängt dit mig säkerligen vädjande om att de ska ta hand om mig, för själv hade hon ju hamnat rejält i klistret hon visste ju själv med all säkerhet åt vilket håll det barkade.

Byråkratins kvarnar hade ju under tiden malt på och kommit fram till att det inte var aktuellt med någon återflytt till min mamma då hennes förmåga att ta hand om mig hade bedömts som obefintlig, ja vad annars min mor befann ju sig nu i eget samhällsförvar...

R och G  möjliggjorde träffar med min mamma genom att åka med mig till Kvinnofängelset Hinseberg och hälsa på henne där, dessa träffar var enligt socialtjänstens journaler enbart väldigt kaotiska och uppslitande och upphörde efter hand.

I Juli 1971 Klargör paret från  Rönninge att dem inte klarar att omhänderta mig längre, enligt journalanteckningar saknade dem någon som helst kompetens att ta hand om mig med de behov av trygghet som jag så väl behövde, enligt journalen så lekte jag inte med andra barn, jag var rädd för andra barn, vågade inte gå ut själv…

Jag var enligt dem sent utvecklad, hade nyligen börjat tala med hela meningar och var inte varit särskilt intresserad av att leka, rita eller annat som barn normalt gör i den åldern. Detta tyckte fostermodern var mycket märkligt och hon klarade inte av det utan blev bara ytterst irriterad.
Den enda som jag lekte med vid den tiden var deras biologiska barn och av dem fick jag mest ta emot stryk.

Nu var det enligt dem på tiden att det hittades ett annat hem till mig och sökandet påbörjades…


Mina första 4 år i livet har här passerat, samhället har redan hunnit svika mig 5 ggr.

1)   Min mamma fick vårdnaden från början, utan tillsyn eller något stöd när det redan var vida känt att hon hade pågående alkohol & drogproblem.

2)  Placerad på barnhem i ½år

3)  Återigen placerad hos mamman trots att hon har kvar samma problematik samt att hon nu har träffat mannen med det gedigna straffregistret.

4) Mamman tillåts efter att ha blivit gripen för narkotikabrott att placera mig hos ”bekanta” till henne.

5)  De låter mig bo där i 2 år utan att utreda om det är en lämplig placering, och utan att skyndsamt agera då det kommer dem till känna att paret inte är intresserade av att ha mig där.

Forts följer...


 De kallar oss maskrosbarn, barnen som växte upp under otrygga förhållanden. Jag är ett sådant maskrosbarn, jag har överlevt alla typer av försök till utrotning Pröva att lägga asfalt över mig och jag kommer ta mig igenom och stolt stå där och lysa som en sol

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mina två första år...

Fortsättning...

Nov 1968- maj 1969

I november 1968 blev jag omhändertagen av de sociala myndigheterna. Daghemmet jag hade plats på hade som sagt larmat myndigheterna eftersom det med stor sannolikhet var så att jag for illa på något sätt.
Jag blev hämtad på dagiset av diverse spritpåverkade personer och på den tiden var det kanske inte så noga vem man lämnade ut barnen till, ibland kunde det även hända att jag inte blev hämtad alls.

Min mamma hade ju allvarliga drog & alkoholproblem hon var på inget sätt kapabel att ta hand om mig, även om hennes vision var att lyckas med det så gick det ju inget vidare. Efter omhändertagandet blev jag placerad på ett barnhem där ”förvarades” jag i ca. 6 månader dvs. till maj 1969  min mamma var under den tiden fast i sitt  missbruk av alkohol/droger hon levde inte på något sätt ett hälsosamt liv, hon hade dessutom tidigare blivit av med sitt arbete samt då även sin tjänstebostad.



Maj 1969-september 1969
Min mamma fick tillbaka mig i sin vård, hon hade lyckats få kontrakt på en lägenhet i Göteborg och flyttat dit med en man, vi kan kalla den mannen för  DB.

DB var inget bra sällskap för min mamma, han var troligen inte en bra "fadersgestalt" heller.
Han hade ett gediget brottsregister, hade under de senaste 5 åren blivit dömd och straffad för otukt, grovt narkotikabrott, olovlig körning, olaga tvång etc. Han fanns med i diverse brottsregister sedan 1964 och hade ett par tre domar/år som han avtjänade inom sluten psykiatrisk vård på bland annat Sidjöns mentalsjukhus.

Redan här kan man klart ifrågasätta omdömet hos dem på barnavårdnämnden som tyckte att det var lämpligt att återigen placera en 1½ åring i den miljön!

I journalen från socialtjänsten kan man läsa följande:

”I maj månad fick fru J hem C från barnhemmet i Stockholm, och mor och dotter hade en underbar tid tillsammans, 24 juli placerade fru J  dottern C hos före detta fästmannen för en tids semestervistelse.”

Verkligheten:

Min mamma hade i samband när hon blev gripen för narkotikabrott i juli månad placerat mig hos bekanta till henne i Rönninge hos ett par som var bekanta till min mamma. (en fd. fästman och hans nya fästmö) huruvida vi verkligen hade haft en underbar tid tillsammans under de 2 månaderna som jag var hos henne innan hon blev gripen kan jag inte uttala mig om, men troligtvis var det långt ifrån så idylliskt som journalanteckningar vill påskina.
Min mamma blev som sagt gripen och i september föll domen, 2 års fängelse för grovt narkotikabrott som hon skulle avtjäna på Hinseberg. Men jag befann mig i tryggt förvar hos hennes bekanta utanför Stockholm, eller var det så tryggt egentligen? Nej, så klart inte...

Det ska jag berätta vidare om i nästa inlägg... fortsättning följer.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bakgrunden till min historia, år 1967

Dem som känner mig väl vet inte allt, och de som inte känner mig har ingen aning.

Jag hade en tanke för några år sedan att kontakta vanvårdsutredningen för att få komma på en intervju, men jag hade just då en hel del annat som stökade runt i mitt liv så en sådan genomgång hade nog fått mig att krascha helt, det jag ska lyfta upp till ytan kräver styrka och en förmåga att hålla en viss distans.

Men mitt behov av att ändå få berätta ledde in mig på tanken att skriva en bok. Jag påbörjade en berättelse men jag kom bara ett par kapitel sedan har den blivit liggande, den är som ett monument över mitt liv, lösryckta delar som inte kommer ihop till en helhet.

En i stunden bra ingivelse som inte leder till något resultat, ett ytterligare misslyckande med att reda ut vad som är jag och vad som bara är en rad olycksaliga händelser.

Tankarna har gnagt mig, vem ansvarar egentligen för ett barns uppväxt i kärlekslöshet och misär… ett barn som är omhändertagen av de sociala myndigheterna och som alltså befinner sig i samhällets vård... tog samhället sitt ansvar?

Det finns delar av min uppväxt och saker jag varit med om som jag inte berättat för en levande själ, saker som inget barn borde ha fått gå igenom, om vuxna som svek och om mörka upplevelser som jag för alltid bär med mig.

Jag har som vuxen förstått att skulden inte var min, bara det var en befrielse i sig.

Historien börjar
Jag föddes hösten 1967. Mina föräldrar hade skilt sig tidigare under året. Min mamma fick vårdnaden om mig men var inte kapabel att ta hand om sig själv eller ens tillgodose sina egna behov.

Det kom ett larm till socialtjänsten från det daghem jag gick på, enligt anmälan hade jag blivit hämtad på dagis av lite olika mer eller mindre spritpåverkade män.

Det som då kallades Barnavårdsnämnden ryckte in och resultatet var ett omhändertagande av mig när jag var ca.1 år.

Detta var startskottet på en helvetesuppväxt... följ med till nästa inlägg.
Kommer inom kort.


 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


(Mask)-Rosbarnet i mig!

Välkommen att läsa om mig, och om det liv jag levde som liten.
Ett litet barn i en värld där vuxna var stora människor som svek och där förtroende och tillit inte var något som överhuvudtaget existerade.

Att jag väljer att blogga om det som hänt i min barndom är för att jag vet att detta fortfarande pågår, och ju fler som berättar sin egen historia ju mer uppmärksammade blir omgivningen på hur barn har det när de blir omhändertagna av samhället.

Bilden i headern är det första fotot jag överhuvudtaget har på mig, det fick jag när min mormor gick bort för ca 10 år sedan. När hon gick bort var jag drygt 30år och jag hade innan det  inte en enda bild på mig själv som liten.

Skulle väl tro att jag på den bilden är ca1½ år och jag tror att det stämmer ganska bra i tiden med det jag ska berätta om i denna blogg. 

I mitt nästa inlägg ska jag berätta om hur allt började, året är 1967.
 
 
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

RSS 2.0