rosbarn

---

Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.

---

Min tid hos familjen i Motala kan beskrivas med två ord "psykisk terror" kanske hade det varit bättre om misshandeln hade skett med ett par knytnävar i ansiktet om dagen då hade det synts och någon hade kanske förstått hur illa jag for och reagerat snabbare. 
Att jag behövde trygghet kärlek och omtanke var ju inte på något sätt konstigt efter den start  livet hade gett mig.
Att den familj som var utsedd att tillgodose mig en del av de behoven gjorde tvärtom var illa, att socialtjänsten inte uppmärksammade det hela var värre...

Psykisk terror del 1

De avslutade alla mina sociala aktiviteter i och utanför hemmet, jag fick inte ens äta middag med familjen. Jag var tillsatt att diska och det var varje kväll när familjen åt middag så fick jag stå och diska ett berg av disk
Det var samma diskberg dag efter dag som växte för var dag som gick…

Förklaringen till att det var så mycket disk var att jag hade slarvat dagen innan och fick diska om det… + det som var dagen innan det + det som var dagen innan det osv. Medan jag stod och diskade så plockades det fram ”smutsig disk” ur allehanda skåp i köket så diskbänken blev helt överfylld.
Jag trodde på allvar att jag skulle bli knäpp under tiden jag diskade kontrollerade jag varje sak massor med ggr för att säkerställa för mig själv att den var helt ren, men vad hjälpte det alla saker stod där dagen efter i alla fall.

Efter timmar med disk ibland var jag inte klar förrän runt 23 o var det riktigt illa så var klockan efter midnatt, så fick jag äta smörgåsar som hade gjorts i ordning till mig. (jag fick ju inte längre äta middag med familjen)

Dessa smörgåsar bestod ibland av gammalt mögligt bröd då kunde det ligga 5-10 smörgåsar på ett fat och alla skulle ätas upp. Gammalt bröd med gammal leverpastej, är inte en lyckosam kombination. Jag får idag nästan kväljningar av vissa saker som jag kan förknippa med den här tiden.

Jag fick inte gå från bordet förrän allt var uppätet. De satt oftast och tittade på tv med uppsikt över matrummet, jag satt många kvällar och grät, men jag vägrade bli knäckt jag satt och intalade mig själv ”Det är inte jag som är galen det är dem”!  Om jag försökte ”smuggla” bort en del av smörgåsberget och kasta så hade de rotat fram dem i soporna och lagt upp dem på tallriken dagen efter...

Varje dag var ett möte av en dag med nya galenskaper...

Jag berättar mer i nästa inlägg.

---

Det är sällan blåmärket som kan sminkas över och som bleknar efter hand som svider mest, utan orden som piskar ens inre och bryter ner det egna jaget tills inget finns kvar att se och förmedla...

---

Läs även andra bloggares åsikter om psykisk misshandel, misshandel, socialtjänst, fosterhem