Mitt i livet... vem blev jag?
Som jag skrev i mitt första inlägg...
"Dem som känner mig väl vet inte allt, och de som inte känner mig har ingen aning"
Jag är idag 43 år, har två vuxna barn. En son som fyller 24 i år och en dotter som just fyllt 19.
Jag har ett jobb som jag trivs med, jobbar som verksamhetschef inom vård och omsorg i ett av Sveriges största privata omsorgsföretag.
Resan hit har inte varit given, många gropar och fällor har jag fått ta mig igenom, somliga har jag undvikit andra har jag fallit i men tagit mig ur med skinnet och livet i behåll.
Vem blev jag, vad blev resultatet av allt som jag har gått igenom...?
Den frågan skulle jag vilja låta andra svara på, men som jag skrev i inledningen så är det få som känner till min bakgrund, och kanske skulle de inte heller svara objektivt om de visste...
Vi hade en gruppövning på jobbet för några månader sedan som gick ut på att man skulle skriva ner varandras egenskaper, här följer några av de omdömen jag fick av mina kollegor:
Trygg
Kompetent
Kunnig
En god lyssnare
Engagerad
Positiv
lojal
Energisk
Lugn
Detta sammanfattar ganska väl den jag är idag, eller som en god vän som jag känt många år sa till mig:
"Du är nog den mest stabila personen jag känner"
Han hade då ingen aning om vad jag gått igenom.
Jag tror att man har ett antal val i livet, man kan efter olika givna förutsättningar välja hur man vill vara, hur man vill uppfattas och hur man går vidare efter kriser och trauman.
Min mammas val för att klara hantera livet var alkohol och droger, jag är inte bitter på henne även om hennes val direkt påverkade mitt liv.
Mitt första medvetna existentiella val var att jag aldrig skulle bli som henne!
Mina val har varit att se det postiva i saker som sker, klart att det ibland kan vara svårt, inget gott kan finnas i att bli utsatt för övergrepp genom hela sin uppväxt visst kunde jag ha haft det bättre, men... jag kunde också haft det värre.
Valen finns varje dag, man kan precis som Kay Pollak säger, våga välja glädje... jag vägrar lägga min energi på att må dåligt över saker som jag för egen del inte kan förändra, kanske borde jag gå på psykoanalys och gräva runt i det förflutna och göra klart, tillåta mig att må riktigt dåligt och för säkerhets skull ikläda mig både offerkofta och martyrkappa... men till vilken nytta... blir jag efter det en bättre människa?
Nej jag väljer att vara glad för den jag är... och en smula stolt över att jag befinner mig i livet där jag är, utan allt för stora skavanker i kropp och själ.
Men frågan gnager ibland...
Om jag inte hade haft den uppväxt jag hade... vem hade jag varit då?
Hade jag varit mer framgångsrik som människa, en bättre mamma, mer grundtrygg... ?
Trygghet är en bedräglig men livsviktig känsla som jag vet att jag behöver jobba med.
Att våga känna tillit och känna mig trygg i en nära relation...
Ja, jag är singel och har varit ensamstående förälder den mesta tiden under mina barns uppväxt, så där har jag troligen min kvarstående/bestående "lilla skada" av min uppväxt... men jag har några år kvar att reparera det på.
Jag vill också säga att skrivandet i denna "blogg" har varit renande... jag vet att en del som läser det kan förfasas över hur illa ett barn kan fara men nu vet ni i alla fall att jag mår rätt okej.
Jag skulle vilja veta om någon har förslag på hur jag som överlevare skulle kunna hjälpa andra, för det finns många barn i vårat samhälle som far illa/har farit illa/kommer fara illa.
Jag skulle kunna tänka mig att släppa min historia som bok där en del av intäkten skulle gå direkt till någon organisation som t.ex. BRIS... någon som har förslag på hur och vart man vänder sig... jag har inga ekonomiska förutsättningar att bara trycka upp en bok och ge ut men vill ge tillbaka något till det samhället som inte gav mig ett skvatt, men som kan bli bättre för andra som kommer efter...
Läs även andra bloggares åsikter om Fosterhem, vanvård, utredning, socialtjänst, maskrosbarn, livet, barn, omsorg
