Nu står det klart...

Det står nu helt klart att min resa genom barndomen har ansetts vara av tillräckligt svår art för att jag ska få ersättning. De pengarna är som jag skrev tidigare till viss del ett plåster på såren. De sår som ingen ser och som aldrig riktigt läker, men det går samtidigt inte på något sätt att värdera en trasig uppväxt...
Jag har suttit i en muntlig förhandling och försökt berätta för 4 främmande människor om de övergrepp som jag systematiskt utsattes för i ett par av hemmen. Jag trodde det skulle vara svårare än det faktiskt var. Det infann sig en känsla av lugn när jag satt där. Jag tänkte att dessa människor sitter här, inte bara för att avgöra om jag har rätt till ersättning, utan dom sitter här för att faktiskt lyssna på mig!
Att i det läget våga bejaka den lilla flickan i mig och låta henne berätta för dessa äldre vuxna om de svek, psykisk terror, övergrepp som jag varit utsatt för och att få berätta om känslan av total maktlöshet var i sig en befrielse...
Nu är det klart... jag säger som kungen " Nu vänder vi blad och blickar framåt"
Livet är ju det som pågår här och nu... morgondagen vet jag inget om men den kan jag påverka... det som hänt i det förflutna vet jag alldeles för mycket om, och resan jag gjort de sista åren har varit livsnödvändig jag har rotat runt i mitt innersta vänt och synat mitt liv i sömmarna, och allt som jag upplevt och varit med om vet jag nu påverkar mig i många led. Något jag ska tänka på är att jag ska aldrig låta det förflutna stoppa mig från att vara en hel människa, jag ska aldrig låta mitt förflutna hindra mig från att leva i framtiden.

Det är med viss kluvenhet som jag skrivit detta inlägg.

Kluvenheten ligger i frågeställningen...
Ska jag vara glad för ersättningen, då den i sig är en bekräftelse på att jag farit väldigt illa?... Det blir en aning märkligt, lite som att säga, att jag är glad att jag farit illa... Men jag ser ersättningen som väldigt symbolisk, som en liten del av upprättelsen, ett erkännande från staten och jag tillåter mig själv att vara en glad och stolt maskros!



Kommentarer
Postat av: Janina

Jag är 24 år och bott i 13 olika hem.. Har blivit misshandlad, psykisk misshandlad och sexuellt utnyttjad... Men vanvårda utredningen jag var med i, uppe i Stockholm menar på att jag ska gå till en advokat och gå den vägen.. För detta gäller inte mig, eftersom det enbart gäller sådana som har varit med i vanvård i familjehem och fosterhem mellan 1920-1980... Återigen blir man sviken av myndigheten.. Och detta tär, och det är något som jag alltid kommer att få bära med mig.. Tack för att du delade med dig, när man var yngre så trodde jag att jag var ensammaste i hela världen som hade varit med om detta.. Tack snälla du, du gav mycket hopp!

Svar: Janina, jag hoppas att du har ork att ta dig igenom allt så att du får en upprättelse av något slag. Advokat kan vara rätt väg se om du kan få staten att betala för advokatkostnader. Ge inte upp alla är värda att få rätt! Att bära med sig sin historia är en del av livet, man får lära sig att acceptera det som varit som inte går att förändra och vara stark för sig själv och för dem som betyder något. Att komma ihåg är att ensam är inte stark... och du är inte ensam :)
(mask)- Rosbarn

2014-02-16 @ 22:41:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0