Att vänta på upprättelse...
Det var ett tag sen som jag skrev i denna blogg, den här bloggen var ju ett sätt för mig att få ner på pränt om min barndom, en barndom fylld med erfarenheter som jag vet att jag delar med en del andra som växt upp i en social misär.
I den stora vanvårdsutredningen som gjordes och där många berättade och vittnade om hur deras barndom formligen slogs i spillror, där nu vuxna människor berättade i intervjuer om alla deras fasansfulla minnen som de haft med sig sedan de var barn och som de sedan under decennier gömt undan, förträngt och säkerligen hoppats aldrig behöva lyfta fram igen.
Den som inte varit med om något liknande i sin barndom kan nog inte föreställa sig ens i sin vildaste fantasi vad man som drabbad går igenom och vilka skador det gör, vilka ärr som lämnas kvar i själen. De som inte har varit med och upplevt något liknande kan nog inte heller förstå vilken inverkan det har på oss som vuxna individer, vilken bild vi har av oss själva hur svårt vi kan ha det i relationer med andra människor.
Brist på tillit och förtroende är nog vanligt förekommande hos oss, att vi helt enkelt har svårt att lita på att andra vill oss väl... vi blir nog många ggr de som går runt och säger saker som "Ensam är stark" eller "Det som inte dödar det härdar" De av som vågar berätta och lyfta fram det nattsvarta från det djupaste av våra inre är nog bara en bråkdel, men jag hoppas att regeringen är beredda på det stora mörkertal som finns ute i samhället för när allt är klart och de har tillsatt nämnden som ska ta emot ersättningskrav så kommer det nog dyka upp en hel del sargade själar som vill ha lite plåster på såren för åratal av lidande skapat i en mörk epok av det svenska samhällets socialtjänst.
En del som vet om min bakgrund har frågat mig hur man klarar av att vara stark och leva ett bra liv efter en så trasig barndom, jag har egentligen inget svar... skulle ju lite klämkäckt kunna kläcka ur mig "Det som inte dödar, det härdar" men jag vet ju vad mina svagheter är och dem får jag ju jobba med konstant, och jag gör det för jag vill kunna känna tillit och förtroende för andra, jag vill tro att andra vill mig väl utan att ha några underliggande baktankar med vänlighet... jag jobbar på det, det kommer troligen ta hela mitt liv men...
Jag andas.... alltså lever jag!
I den stora vanvårdsutredningen som gjordes och där många berättade och vittnade om hur deras barndom formligen slogs i spillror, där nu vuxna människor berättade i intervjuer om alla deras fasansfulla minnen som de haft med sig sedan de var barn och som de sedan under decennier gömt undan, förträngt och säkerligen hoppats aldrig behöva lyfta fram igen.
Den som inte varit med om något liknande i sin barndom kan nog inte föreställa sig ens i sin vildaste fantasi vad man som drabbad går igenom och vilka skador det gör, vilka ärr som lämnas kvar i själen. De som inte har varit med och upplevt något liknande kan nog inte heller förstå vilken inverkan det har på oss som vuxna individer, vilken bild vi har av oss själva hur svårt vi kan ha det i relationer med andra människor.
Brist på tillit och förtroende är nog vanligt förekommande hos oss, att vi helt enkelt har svårt att lita på att andra vill oss väl... vi blir nog många ggr de som går runt och säger saker som "Ensam är stark" eller "Det som inte dödar det härdar" De av som vågar berätta och lyfta fram det nattsvarta från det djupaste av våra inre är nog bara en bråkdel, men jag hoppas att regeringen är beredda på det stora mörkertal som finns ute i samhället för när allt är klart och de har tillsatt nämnden som ska ta emot ersättningskrav så kommer det nog dyka upp en hel del sargade själar som vill ha lite plåster på såren för åratal av lidande skapat i en mörk epok av det svenska samhällets socialtjänst.
En del som vet om min bakgrund har frågat mig hur man klarar av att vara stark och leva ett bra liv efter en så trasig barndom, jag har egentligen inget svar... skulle ju lite klämkäckt kunna kläcka ur mig "Det som inte dödar, det härdar" men jag vet ju vad mina svagheter är och dem får jag ju jobba med konstant, och jag gör det för jag vill kunna känna tillit och förtroende för andra, jag vill tro att andra vill mig väl utan att ha några underliggande baktankar med vänlighet... jag jobbar på det, det kommer troligen ta hela mitt liv men...
Jag andas.... alltså lever jag!
