Detta barnet det ska vandra från den ena till den andra.
Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.
När fosterfamiljen i Åtvidaberg inte längre orkade med rollen som duktiga fosterföräldrar och föräldrar till tre egna så fick socialtjänsten skyndsamt skaka fram en ny placering. Vad de missade i detta läge och säkerligen fortfarande i så kallade familjehemsplaceringar är att om det blir nödvändigt med omplacering och det inte är av yttersta vikt för barnet att komma bort från skadlig miljö och dess omgivningar så borde en omplacering lämpligen ske i närområde för att barnet ska slippa bryta upp från allt, skola invanda miljöer vänner etc... Fråga mig jag är van vid ett antal omplaceringar... (låter ju som man pratar om en hund)
Jag har inga vänner kvar från skolåldern, inga "barndomsvänner" haft ett helvete med alla mina skolbyten etc...
men nu kör vi vidare...
Juni 1977-Januari 1980
Flytten till nästa familj slutade i Motala, en familj bestående av makarna G och deras 4 barn varav två var utflyttade och två bodde hemma. När dem blir utvalda till fosterfamilj så bor dem i ett stort hus på landet med massa djur. En riktig idyll med kaniner en ponny hund och allt man som barn kan önska sig. Dock ska tilläggas att redan 2 månader efter placering så har hela familjen flyttat in till stan pga. fostermoderns allergi.
Den första tiden där minns jag som positiv, jag och deras yngsta dotter var jämngamla och vi fann varandra ganska snabbt. Efterhand börjades det dock att göras åtskillnad mellan oss. Här kan man även läsa i de journalanteckningar som förts hos socialtjänsten efter de samtal som varit med mestadels fostermodern, att jag krävt för mycket och att det inte fungerat med fördelningen av uppmärksamhet att jag har krävt och fått mer uppmärksamhet än vad de har gett sina egna barn etc. detta hade resulterat i att fostermodern känt sig otillräcklig…
Man kan väl säga att mitt livs största helvete började i Motala, när deras egen känsla av otillräcklighet och rädsla för att på något sätt försumma den egna dottern började växa så gjorde de allt för att trycka ner mig och få mig att känna mig värdelös, oönskad och totalt hopplös.
Jag var den man kunde skratta åt, peka finger åt, dumförklara och förlöjliga, jag fick allt oftare veta att jag skulle passa mig jävligt noga annars kunde jag få flytta därifrån jag var inget!
Ingen ville ha mig och det borde jag ju begripa för jag var ju bara en jävla fosterhemsunge, det fanns ingen hejd med hur mycket verbal skit jag fick ta, dag ut och dag in fick jag veta hur värdelös jag var.
Detta gjordes ju klart även för de skolkamrater jag hade, "G" min jämnåriga fostersyster baktalade mig och gjorde allt för att jag inte skulle ha några vänner kvar.
Nåde mig om jag sa något om detta när de kom från socialtjänsten för att göra hembesök… då bakades det bullar och bjöds på kaffe, och jag satt mest tyst i de möten som var…
Fostermodern drack periodvis mycket och paret bråkade en hel del om detta, han kunde ibland på kvällarna stå och hälla ut flaskor med sprit i slasken och hon vart vansinnig gapade och skrek bakom… och skyllde högljutt sitt drickande och sina dåliga nerver på mig, mannen sade inget suckade bara och höll henne undan från sig medans han fortsatte med att minimera mängderna av tillgänglig dricka.
Sedan så fort han gått iväg rotade hon fram en ny flaska ur skafferiet som hon klunkade direkt ur, jag kan fortfarande höra knarret från skafferidörren rotandet bakom mjölpåsar och annat, metallkorken som snabbt och vant snurrades av och sen ljudet från klunkarna när spriten lämnade flaskan... metallkorken på igen och knirret från skafferidörren när den stängdes...
När hon hade druckit blev hon ännu värre än när hon var nykter, ibland kom hon in i ett stadium av ångerfullhet och då fjäskade hon och skulle kramas och lovade att allt skulle bli bra. Det skapade endast stor ångest hos mig då det antagligen väckte något gammalt minne till liv från min biologiska mammas konstanta fyllor.
Detta tillfälliga fjäskande följdes oftast av dagar då allt vart ännu värre...
Hur får ni veta i nästa inlägg...
Läs även andra bloggares åsikter om Fosterhem, familjehem, socialtjänst, alkoholism
Kommentarer
Trackback
