De kallar oss maskrosbarn...
Forts...
September 1969-september 1971
Jag var nu åter ett fortsatt föremål för utredning hos socialtjänsten. När kännedom om min mammas leverne blev klart för dem (som om att de inte redan visste det) var ett omhändertagande ett faktum.
Jag var nu alltså placerad i ett "fosterhem" utsett av min mamma, men till saken hör att hon nog inte hade det bästa omdömet, paret bestod av mannen R och hans fru G och de bodde i Rönninge.
Dem från socialförvaltningen som gjorde rutinbesök hos fosterföräldrarna i Rönninge tyckte att det verkade vara en bra placering och att jag verkade må bra på alla sätt.
Men R och G hade inget intresse i att ha mig kvar boende där, dem hade bara ställt upp och gjorde snart klart för socialen att de inte ämnade ha mig kvar på någon permanent basis. Min mamma hade ju slängt dit mig säkerligen vädjande om att de ska ta hand om mig, för själv hade hon ju hamnat rejält i klistret hon visste ju själv med all säkerhet åt vilket håll det barkade.
Byråkratins kvarnar hade ju under tiden malt på och kommit fram till att det inte var aktuellt med någon återflytt till min mamma då hennes förmåga att ta hand om mig hade bedömts som obefintlig, ja vad annars min mor befann ju sig nu i eget samhällsförvar...
R och G möjliggjorde träffar med min mamma genom att åka med mig till Kvinnofängelset Hinseberg och hälsa på henne där, dessa träffar var enligt socialtjänstens journaler enbart väldigt kaotiska och uppslitande och upphörde efter hand.
I Juli 1971 Klargör paret från Rönninge att dem inte klarar att omhänderta mig längre, enligt journalanteckningar saknade dem någon som helst kompetens att ta hand om mig med de behov av trygghet som jag så väl behövde, enligt journalen så lekte jag inte med andra barn, jag var rädd för andra barn, vågade inte gå ut själv…
Jag var enligt dem sent utvecklad, hade nyligen börjat tala med hela meningar och var inte varit särskilt intresserad av att leka, rita eller annat som barn normalt gör i den åldern. Detta tyckte fostermodern var mycket märkligt och hon klarade inte av det utan blev bara ytterst irriterad.
Den enda som jag lekte med vid den tiden var deras biologiska barn och av dem fick jag mest ta emot stryk.
Nu var det enligt dem på tiden att det hittades ett annat hem till mig och sökandet påbörjades…
Mina första 4 år i livet har här passerat, samhället har redan hunnit svika mig 5 ggr.
1) Min mamma fick vårdnaden från början, utan tillsyn eller något stöd när det redan var vida känt att hon hade pågående alkohol & drogproblem.
2) Placerad på barnhem i ½år
3) Återigen placerad hos mamman trots att hon har kvar samma problematik samt att hon nu har träffat mannen med det gedigna straffregistret.
4) Mamman tillåts efter att ha blivit gripen för narkotikabrott att placera mig hos ”bekanta” till henne.
5) De låter mig bo där i 2 år utan att utreda om det är en lämplig placering, och utan att skyndsamt agera då det kommer dem till känna att paret inte är intresserade av att ha mig där.
Forts följer...
De kallar oss maskrosbarn, barnen som växte upp under otrygga förhållanden. Jag är ett sådant maskrosbarn, jag har överlevt alla typer av försök till utrotning Pröva att lägga asfalt över mig och jag kommer ta mig igenom och stolt stå där och lysa som en sol
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, socialtjänst, omhändertagande, fosterhem, familjehem, maskrosbarn, Hinseberg
