Smärta var bara en känsla... en av alla.
Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.
Forts...
Det är svårt att veta vad som var det värsta hos denna familj, antagligen att de på så kort tid hade förvandlats från att vara hyggliga människor till något som i ett barns ögon kunde vara närbesläktat med ett gäng monster. Nu var jag väl stor nog att veta att det inte fanns monster, men vad skulle man tro.
Under denna tid utvecklade jag ett litet tillfälligt självskadebeteende, jag satt många gånger på kvällarna (med de äckliga mackorna) och bet mig så hårt i kinden att det gick hål, sedan fyllde jag muggen jag hade haft saft i med blod som jag sedan sköljde ut, det var som att jag var tvungen att tillfoga mig själv skada och smärta för att känna att jag faktiskt levde,
Den psykiska terror som jag utsattes för innehöll andra små pikanta saker som de frekvent roade sig med t.ex.
- Droppa vatten på mig när jag sov (jag låtsades sova vidare)
- Ställa fram klockan medan jag satt och åt mina smörgåsar för att få mig att tro att det skulle ha passerat flera timmar medan jag satt där.
- Tvinga mig att dricka kokhett te på morgonen till frukost, under tidspress. (fina brännblåsor i munnen ger det... som man ju sen förvisso kunde bita sönder)
- Gömma mina saker, för att låta mig leta och tro att de var borta, o sen lägga fram dem väl synliga och låtsas som de legat där hela tiden. (skapade tillfällen att få förnedra och dumförklara mig)
- Dom såg till att deras biologiska dotter hade allt hon behövde i klädväg, hygienartiklar etc. jag hade/fick inget.
- Massa andra saker som jag förträngt… det var så mycket galenskaper så det bästa sättet att överleva var att stänga av!
Jag behöver väl inte ens säga att jag under denna tid inte hade några som helst förmåner eller fick några basala behov tillgodosedda, jag försökte sköta skolan men jag var samtidigt den där konstiga underliga flickan som inte ens hade rena och hela kläder.
Jag kunde gå ut ibland mitt i natten och vandra runt i timmar bara för att komma ut från galenskaperna, så det var ju inte underligt att min skolgång blev lite lidande...
Så många liv man kan förbruka i kampen att som barn överleva, att bara leva var ju en omöjlighet.
Läs även andra bloggares åsikter om psykisk misshandel, självskadebeteende, misshandel, skolgång, självskada, fosterhem
Kommentarer
Trackback
