Slutdestination hem
Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.
Som sagt, som placerad i samhällets vård så får man sällan vara med och välja eller styra själv, har man dessutom som jag varit omhändertagen under nästan hela barndomen med olika placeringar till höger och vänster runt omkring i landet så fanns det till slut inget hopp om att något skulle kunna bli bättre, det kändes uppriktigt som att det kvittade vad soc-tanterna skulle hitta på härnäst.
Nästa stora milstolpe i livet var ju att få bli myndig. Jag närde helt klart en längtan att få bli 18 år och få ta egna beslut.
Men.. jag var inte riktigt där.
Februari 1982- oktober 1983
Efter många diskussioner fram och tillbaka mellan olika berörda så kom jag till slut från Motala till en internatskola utanför Gnesta. Det var en skola för undomar som på olika sätt och av olika anledningar hade hamnat lite snett i tillvaron.
Skolgången var hyfsat fungerande, jag fick vänner som jag kunde relatera till för även de hade haft sina svårigheter, men det fanns inga behov att älta det som varit utan man tänkte framåt började planera för vuxenliv och framtid... att förändra det som varit är ju faktiskt omöjligt, men man kan förändra sitt eget sätt att se på det, samt hur man vill förhålla sig till det förflutna.
Jag valde locket på, det var här och nu och framtid som gällde och prio var att få veta vilka möjligheter skulle kunna ges till mig som var hårt naggad i kanten och rätt tilltufsad i känslomässigt.
Så vände livet äntligen till det bättre, jag fick kontakt med min biologiska pappa och fick veta att jag har två bröder, dem hade bott hos pappa sedan skilsmässan, det var inte så vanligt med ensamstående fädrar i slutet av 60-talet. Jag träffade min pappa och hans fru och det var som att komma hem på riktigt!
Blod är ju som bekant tjockare än vatten och jag var snudd på vattenförgiftad vid detta laget!
Jag tillbringade helger och lov hemma hos min pappa och hans fru. De var helt fantastiska människor som öppnade sitt hem och sin famn för mig, jag var välkommen att komma och bo där efter skolan.
Äntligen, jag hade kommit hem.
Oktober 1983
Efter avslutad skolgång flyttade jag hem till min pappa och hans fru.
Sammanfattning:
16 år tog den resan att komma från biologisk moder till fader resan har gått genom delar av Sverige.
Stockholm-Göteborg- Salem- Åtvidaberg- Motala- Ramkvilla- Motala -Gnesta-Danderyd.
Flyttarna har medfört byte och start i ny skola 7 ggr.
Omhändertagandet som skedde för att skydda mig från en dålig miljö och uppväxt skickade mig till ett antal dåliga miljöer och en hel barndom med inte bara dålig, utan helt usel uppväxt, ett enda stort övergrepp från början till slut.
Jag har under alla dessa år som omhändertagen inte fått chansen att i en lugn och trygg miljö fått berätta hur jag haft de. När de kommit från socialtjänsten för att göra hembesök så har det inte vart tal om att fråga mig direkt utan allt har gått via fosterföräldrar och deras syn på hur det fungerar har varit det tyngsta avgörandet i beslut som tagits.
När jag hade fyllt 18-år kontaktade jag socialtjänsten och bad att få ut min lunta med papper från dem. Det var bedrövade tjänstemän från socialtjänsten i Gbg som kom till Stockholm för att gå igenom materialet tillsammans med mig, samma tjänstemän som följt mig under många år och som vid det här laget inte var stolta över det jobb de gjort.
De hade uttryckt tidigare att de inte lyckats så bra i uppdraget, och jag hade ju inget att säga som kunde lindra deras samvete…
Jag fick luntan med journaler och papper i handen och vi skulle mötas upp dagen därpå utifall jag skulle ha frågor om det jag läste. Jag kopierade alla pappren och sa att jag inte hade frågor just då… bara en.
”Kan man anmäla att man farit illa och blivit illa behandlad, kränkt, utnyttjad utsatt för diverse övergrepp hos någon/några av familjerna? ”
De skakade på huvudet och frågade vad jag syftade på…
Jag sa då att det finns en och annan som förtjänar att få veta hur illa de gjort mig.*
Jag fick tipset att skriva ett brev och förklara det för dem det berörde.
Nu känns det som att det brevet är skrivet!
*mitt egentliga ordval var: Det finns en och annan som jag skulle kunna skjuta skallen av om jag hade ägt en hagelbössa.
Denna blogg är skriven utifrån en skrivelse på ca. 10 sidor som jag ska skicka in till vanvårdutredningen.
Det tog många timmar att sammanställa fast det ändå bara är en bråkdel av vad jag skulle kunna berätta.
Livet som placerad i fosterhem är allt annat än glamoröst, man har haft både bagagekärra och ryggsäck full med skit som man släpat runt på, men för att fylla på med goda minnen så måste man släppa av och rensa lite...
Vad gör en sådan som jag idag då...? Det berättar jag om vid ett annat tillfälle =)
Efter att ha läst din blogg och förfasats över samhällets oförmåga att lyssna till barnets behov, känner jag ändå att det finns hopp. Det finns starka individer som du! som faktiskt skriver och som tar revange. Jag önskar dig lycka till, och vill gärna läsa mer om vad du gör idag.
En tuff läsning. Och jag känner värme för den lilla flickan och tonåringen. Det är så många som far illa och det är ont, dessutom är det ovärdigt ett civiliserat samhälle. Din resa har nämligen inte erbjudit barnet en civiliserad uppväxt. Jag tänker att någonstans måste vi finna ett värdigt boende för alla omhändertagna barn. Något som garanterar ett liv och inte bara en överlevnad. Jag önskar av hela mitt hjärta att ditt liv är gott idag.
