rosbarn

 

---

Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.

---

Forts...
Det blev klart att jag skulle förflyttas från familjen i Motala, men det var inte klart vart jag skulle eller om jag skulle flytta tillfälligt för att sedan komma tillbaka, dessutom så var dem ju så klart oroade för min psykiska status då fostermodern i Motala hade präntat in i socialtjänsten att jag var den som hade valt att inte vara delaktig, och jag vet ju att jag valde att vara tyst...
Tystnaden sa nog mer än tusen ord, och som sagt jag visste ju att det skulle bli bra bara jag kom därifrån...


19 januari 1980 – 26 februari 1980

Jag blev inlagd på barnpsyk i Linköping.
Där märktes inget av det stökiga och besvärliga beteendet som fostermodern hade beskrivit.
Inte heller uppfattade man mig som avskärmad utan jag var lätt att få kontakt med och var aktiv…

Man kontaktade fosterföräldrarna för att föreslå familjesamtal men de hade ingen möjlighet att komma på någon föreslagen tid, de tar sedan snabbt beslutet att de inte orkar ta mig tillbaka utan vill att det ska hittas en annan fosterhemsplacering till mig.

Nu fördes dialogen mellan socialtjänsten och  barnpsyk och de sistnämnda sade att avdelningen jag var på inte var en lämplig plats för mig. Det var en låst avd. med allt vad det innebar, det är ett visst klientel som hamnar på låsta avdelningar och jag var inte kvalificerad till den gruppen.

Jag hade ju inga som helst behov av att vara på en låst avd så de gav mig friheten att komma och gå som jag ville men jag var trots allt bara ett barn och Linköping var för mig en främmande stad. Men ganska roligt att gå på egna upptäcksfärder, jag hade också full koll på alla kulvertar under sjukhuset nåt skulle man ju roa sig med!

När det gällde socialtjänstens tankar om en ny familj så var inte deras tanke att det skulle bli ett traditionellt fosterhem barn/föräldrar relation utan mer professionell hjälp från ett kvalificerat fosterhem, och de letade bland dem det hade kontrakt med... Jag andades ut och hoppades på det bästa, såg det hela som en liten mellanlandning på resan.

---

Under den månad som jag befann mig i Linköping så skulle man ju kunna tro att det fanns tillfällen att berätta om sina upplevelser, men jag var nog väldigt motsträvig på den punkten. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag kunna berätta om de avskyvärda saker som jag hade blivit utsatt för så gott som dagligen. Vem skulle tro på den där jävla fosterhems-ungen som ingen egentligen villa ha, inte ens hennes mamma stod ju ut med henne…
Varför ens försöka berätta?

---