Kan man reklamera minnen?
Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.
Forts...
Socialtjänsten jobbade vidare med att hitta ett fosterhem åt mig, paret i Rönninge ville inte ha mig kvar, och min mamma var ute ur leken vid det här laget, hon hade avtjänat sitt straff klart men var inte ens i närheten att kunna axla någon modersroll. Här följer en liten sammanfattning av livet jag levde från att jag var 4 tills jag blev 9½ år.
September 1971- juni 1977
Ett par utanför Åtvidaberg blev nästa familj, de kom och hälsade på i Rönninge i mitten av september, och det besöket hade avlöpt väl. Paret i Rönninge ville att jag skulle vara kvar och fira min födelsedag där, men de nya fosterföräldrarna slog larm till Socialtjänsten att det inte stod rätt till där. De berättade för socialen att mannen R hade luktat sprit och dem dem hade behandlat mig som en möbel, jag var väldigt strykrädd och hade ett stort blåmärke i ansiktet.
Beslut togs om en snabb överflyttning, så den 25 sep. flyttade jag till den nya familjen , jag fick byta namn de började kalla mig vid mit andranamn, det var för att markera att det var en nystart...
De hade redan erfarenhet av fosterbarn och hade i det läget ett par fosterhemsplacerade äldre killar boende hos sig, de hade inga egna barn.
Den första tiden där minns jag ju inte så mycket av, vi bodde långt ute på landet i ett stort hus som hade varit en gammal skolbyggnad som de höll på att renovera. Mitt ute på gårdsplanen stod en enorm ek som säkert var närmare 300 år gammal. Enligt journalanteckningar så ska min biologiska mamma ha hälsat på mig när jag fyllde fyra, d.v.s. ca 1 vecka efter att jag flyttat in i den nya familjen. Detta besök ska ha avlöpt ganska okej men efter det blev jag underligt nervös. Jag började skrika och kissa på mig både dag och natt.
Detta gjorde att vidare besök från biologisk moder avstyrdes tills läget skulle bedömas som mer stabilt.
Mina egna första minnen därifrån är väldigt fragmentariska, jag minns att vid något tillfälle så åkte en polisbil förbi ute på vägen, jag lade mig under ett bord hysteriskt rädd och bara skrek för jag trodde dem var ute efter mig… jag var 4 år.
Mars 1972
Utdrag från journalanteckning.
Samtal med Fostermoder B
Fosterbröderna är mycket angelägna om henne och hon är också mycket noga med dem. Hon har lärt sig skälla ut dem om någon gör henne emot. Hon kan vara ganska blyg emellanåt men spelar gärna upp sig när det kommer främmande. Då blir bröderna avundsjuka på henne och ger sig på henne. Fosterföräldrarna uppfattar henne som mycket intelligent. Hon är mycket angelägen om att lära sig bokstäverna. Modern har inte hört av sig sedan Jul, M blir alldeles förskräckt bara hon hör ordet mamma. När någon frågar efter mamma blir hon alldeles stum och vit. Hon sängväter när hon blir rädd och detta har pågått sedan mamman för första gången hörde av sig. Dessutom så har hon helt plötsligt uttalat sig som att ”R är full” Förre fosterfadern ringde några ggr före jul men har sedan inte hört av sig…
Jag bodde hos denna familj mellan 1971 och 1977, dem hade som sagt två äldre fosterhemsplacerade killar, runt den ena av dem var det en hel del stök, det såg säkert väldigt bra och idylliskt ut på ytan. Men sanning och säga så var det en hel del som inte var okej under åren där.
Den ena utav mina fosterbröder fick 1975 flytta efter vissa oroligheter som han hade skapat i familjen, jag har bara fragmentariska minnen men det finns vissa saker som jag minns och däribland att han vid ett antal tillfällen försökte förgripa sig på mig, hur långt det gick kan jag inte svara på, jag liksom stängde av, jag vet inte heller om det överhuvudtaget var något som någon uppmärksammade eller om det kan ha varit en del av orsaken till att han fick flytta, jag har valt att inte spekulera i det.
Det som ändå började ganska bra började strax spåra ut...
Fosterföräldrarna fick 3 st. biologiska barn i tät följd, detta hade till följd att det ställdes större krav på mig som barn att anpassa mig till den nya situationen med massa småbarn att ta hänsyn och förhålla mig till.
Jag hade ett alldeles för stort ansvar att utföra en mängd olika hushållssysslor, diska, hjälpa till med tvätt, passa småbarnen i ansvaret ingick också att gå till närmaste gård några ggr/vecka. En bondgård ett par kilometer bort där vi hämtade mjölk och ägg.
Bonden Svensk (tror han hette så) var ett riktigt äckel, han drog sig inte för att så fort tillfälle gavs lura upp en liten flicka på höloftet under förevändning att få visa kattungarna som fanns där… kan ju säga att det fanns inga kattungar bara en kladdande gubbe som luktade illa av snus och gödsel!
Han ville gärna att den då 6-7-åriga flickan (jag) skulle klappa på hans kön precis som hon skulle ha klappat på en kattunge, jag försökte slippa att gå dit men vågade/fick ju inte säga vad som pågick, så det var bara att fortsätta att göra sin plikt och hoppas att bondfrugan skulle vara den som man träffade på istället.
Idag skulle man kallat en sådan gubbe för pedofil och ett barn i den åldern skulle vågat säga något, men för 35 år sedan pratade man inte om pedofiler... men de fanns!
Fosterföräldrarna hade inte mycket ork och engagemang till övers utöver att ta hand om sina egna barn. Fostermodern drabbades dessutom efter det sista barnet av en depression som gjorde att hon blev inlagd på psyket under en period, då fick jag bo ett tag hemma hos en klasskamrat.
Paret hade redan 1975 planer på att avsluta sitt fosterföräldraskap, det var i den vevan som de fick avsluta placeringen på an av killarna som bodde där, dem ville i den vevan på något sätt bli betygsatta av socialtjänsten.
”om betyg toppen-föräldrar så skulle de fortsätta om medel-bra skulle de lägga av”.
De fick ingen bedömning men fortsatte ändå.
Det fanns kanske måhända en vinst i att ha fosterhemsplacerade barn där som var lite äldre än de egna som kunde hjälpa till med allehanda hushållssysslor, i journalanteckningar från hembesöken kan man läsa att jag var väldigt villig att vara till lags och hjälpsam på alla sätt, bedömning gjord i ett postivt ordalag.
Men jag skulle nog säga att jag mer eller mindre var utplånad som barn, rädd för att inte vara till lags vare sig det gällde en sjukligt nervös och skör fostermamma eller Bonden Svensk som fortsatte med sitt pillande och sina hot.
April 1977
Fosterföräldrarna inser nu att deras familjesituation så markant har förändrats och beslutar sig för att avsäga sig fortsatt fosterföräldraskap och diskussioner förs om hur en omplacering lämpligast ska gå och hur fort det kan ske… "Dem ville kunna planera sin sommar".
När det gäller min syn på deras förmåga så hade de säkert mycket god vilja och bra kompetens att ta hand om de utplacerade barnen, men de utplacerade barnens behov + deras egna tre barn som kom i tät följd blev övermäktigt för dem att hantera…
Jag var nu 9½ år
Här har ytterligare 5½ år av ett barns trassliga liv passerat…
Jag har på dessa år fått lära mig att vuxna sviker och gör saker som man som barn inte ska vara utsatt för. Från dessa år har jag mina allra första minnen, och jag väljer själv att försöka minnas de bra sakerna. Hur jag lärde mig simma, cykla, åka skridskor, paddla kajak, börjat i skolan, lärt mig läsa etc…
Men de andra mörka minnena finns med mig och kommer ibland upp till ytan, utan att jag ber om det. Jag vet att det är en del av min barndom som jag bär med mig, för alltid... och mörkare skulle det bli.
forts. följer...
Minnen är inget man själv väljer, delar av hjärnan väljer vad som ska finnas kvar och vad som ska raderas, men raderade filer kan återskapas, det räcker ibland bara med ett litet ord, en doft en melodi så återskapas den sekvens man trodde var borta för alltid... Vissa minnen borde man få reklamera!
Läs även andra bloggares åsikter om socialtjänst, fosterbarn, fosterhem, omplacering, pedofil, minnen
