Fri från galenskaperna!
Ny läsare? För att följa historien i kronologisk ordning med början när det började så starta nerifrån med första inlägget och gå upp.
Forts...
Här kan man ju börja fundera på varför inte omgivningen eller socialtjänsten reagerade och agerade, jag kanske inte signalerade tillräckligt starkt hur dåligt jag faktiskt hade det, vågade inte yttra ett ord till någon om den terror jag var utsatt för. Så vad fick då socialtjänsten höra?
Fostermodern gjorde gällande till dem att de hade det väldigt jobbigt med mig och att det inte var fungerande, hon hade blivit sjuk och mådde inte bra av att känna sig otillräcklig jag hade enligt hennes utsago blivit så underlig och tagit avstånd från familjen.
Jag hade enligt henne upphört att vilja var en del av familjen och ställt mig utanför vägrat vara delaktig i aktiviteter etc. Det var vad hon sa till socialtjänsten, de kopplade in kuratorer och PBU.
Jag vägrade att prata med dem, eller rättare sagt jag vågade verkligen inte yppa ett ord om vad som föregick.
Jag visste ju att det skulle bli bra bara jag kom därifrån, men att säga som det var skulle kanske orsaka mer bestraffningar om jag inte blev trodd på.
Lättnaden var total när det kom på förslag att jag skulle flytta därifrån…
2½ års helvete var snart över kanske skulle det bli bra nu?
En reflektion, det finns nedskrivet i journalen att modern i hemmet hade stor psykisk ohälsa och att hon varit inlagd på psyket för att hon hade det trassligt med nerverna. Tyckte man inte att det var nog alarmerande, det borde ha varit en bättre uppföljning, och en del varningsklockor borde ha ringt.
Livet var inte en självklarhet för mig som varje dag kämpade för att överleva... kämpade för att överleva med förnuftet i behåll i en värld som var full av galenskaper, när det var som mest galet valde jag tystnaden det fanns inget mer att säga, varför tala inför en döv publik?
